Fru talman! Jag tackar Magdalena Schröder för anförandet.
Det finns något djupt beklagligt i den nya vändning som Moderaterna har gjort. För det första handlar det om att det har vridit debatten från hur bistånd ska se ut till vad biståndsramen ska omfatta, det vill säga hur många kronor vi ska lägga på detta solidaritetsarbete.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Internationellt bistånd
För det andra blir detta ännu ett exempel, efter energipolitiken och arbetskraftsinvandringen, på områden där Moderaterna lämnar avvägda kompromisser från tiden i alliansregeringen och alliansåren.
Jag tycker att detta är olyckligt. Det är dock inte detta jag vill fråga Magdalena Schröder om utan om prioriteringarna som Moderaterna säger sig vilja göra.
Det är fullt rimligt att fokusera på biståndsoberoende. Det är bra att tänka på vad som ska hända efter 2030, när vi förhoppningsvis har klarat av att leverera målsättningarna i Agenda 2030.
Men ska vi verkligen vara så hårda i vår kritik av utvecklingsbiståndet? Moderaterna anför att de vill satsa på hjälp till självhjälp för att de tror att det är viktigt. Blir det då inte fel att plocka bort det som ska vara hjälp till självhjälp?
Är det inte fel anslag att ha en nollvision och att i stället för att tala om biståndsoberoende och hur vi kommer fram till läget där vi kanske kan avveckla biståndet fokusera på hur många kronor som läggs på biståndet? Fokuserar Moderaterna inte alltför mycket på kronor och ören och alltför lite på den utveckling vi vill se?