Herr talman! Vi ska debattera insättningsgarantin, och det finns inte någon politisk skiljaktighet i Sveriges riksdag om vi ska en insättningsgaranti eller inte. Det som denna debatt egentligen borde handla om är hur långt skattebetalarnas ansvar ska sträcka sig och hur en insättningsgaranti faktiskt påverkar bankernas risktagande.
Vi har redan en insättningsgaranti i Sverige och i EU-länderna. Tidigare var den på 50 000 euro. Det var en nivå som Vänsterpartiet gick med på, även om vi var kritiska eftersom vi tycker att den höjningen kunde ifrågasättas och att redan den tidigare nivån omfattade de allra flesta småsparare.
Nu föreslås en höjning till 100 000 euro. Vi menar att skattebetalarnas ansvar inte ska sträcka sig så långt. Vi gick emot detta förslag i EU-nämnden när det var uppe för överläggningar eftersom vi menar att en insättningsgaranti i sig leder till en ökad moral hazard, som man brukar säga, det vill säga att bankerna och finanssektorn är medvetna om att det är andra som går in och garanterar deras förluster. Det ökar i sig riskbenägenheten, vilket också en svensk statlig utredning har konstaterat.
I vår fond i Sverige för insättningsgarantin finns det i dag ungefär 23 miljarder kronor avsatta. Det täcker inte på långa vägar de insättningar som faktiskt finns som är på totalt 948 miljarder. Det betyder att ungefär 2,4 procent av insättarnas pengar är garanterade genom fonden. Resten kommer troligtvis skattebetalarna att få stå för om det skulle hända något så allvarligt som att banksektorn skulle gå omkull. Det är detta som är den djupa problematiken. Nu vidgar vi denna insättningsgaranti i än större utsträckning och till än större belopp, och vi vet redan i dag att avgifterna inte täcker de avsättningar som borde göras.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår motivreservation eftersom vi menar att detta går för långt. Så här långt ska inte skattebetalarnas ansvar sträcka sig. Vi ska inte ta över det ansvaret från banksektorn på detta sätt.