Herr talman! Låt mig börja med att säga att detta förslag om den nya insättningsgarantin innebär en markant förstärkning av konsumentskyddet gentemot kreditinstituten. Jag vill också säga att vi i princip är överens i utskottet. Jag håller med om mycket i den beskrivning som görs om de spår som finanskrisen satt inom den finansiella sektorn.
Den globala finanskris som vi har genomlidit och för all del på många håll fortsatt genomlider har med mer än önskvärd tydlighet gjort klart vikten av en större stabilitet på finansmarknaderna. Hela vår gemensamma ekonomi är beroende av en fungerande finansmarknad, och där spelar bankerna en avgörande roll för att ekonomin ska fungera.
Vi ser därför hur en alltmer omfattande reglering av de finansiella systemen växer fram för att få en bättre tillsyn och för att försöka undvika obalanser, vilket i bästa fall också kan leda till att vi kan undvika framtida kriser.
Krishanteringsmekanismer ska införas för att hantera eventuella kriser, för att skapa förtroende och för att öka stabiliteten. Lika viktigt är att det finns ett förtroende i konsumentledet - spararna, eller bankkunderna om ni så vill, känner en trygghet med systemet - och att det finns ett skydd som täcker upp om olyckan är framme och något kreditinstitut kommer på obestånd och går omkull. Med "konsumenter" menas i sammanhanget förutom fysiska personer också juridiska personer, med vissa få undantag.
Det är naturligtvis så att vi om spararna inte känner ett förtroende och en trygghet med systemet riskerar en uttagsanstormning i orostider, något som ytterligare kan komma att förvärra eventuell finansiell instabilitet. Därför är det en viktig poäng i att ha en bred insättningsgaranti.
Det är viktigt att insättningsgarantin utformas så att det stora flertalet omfattas av den - detta för att garantin ska få avsedd effekt. Samtidigt är det naturligtvis viktigt att täckningsbeloppets storlek inte får nivåer som motverkar ansvarstagande.
Förslaget har sin grund i ett beslut från Europeiska unionens råd hösten 2008, i finanskrisens kölvatten, som lett fram till direktivet 2009:14/EG. Det är detta vi nu har att förhålla oss till.
Direktivet innebär att insättningsgarantin höjs från nuvarande nivå till att omfatta 100 000 euro. I praktiken innebär det att mer än 90 procent av konsumenterna täcks av garantin. Det ger förutsättningar för att garantin fyller sitt syfte. På så sätt kan misstro mot systemet minimeras och förutsättningar ges för att ekonomin i övrigt ska kunna fortsätta att fungera.
Direktivet kommer att innebära en större harmonisering inom EU och omfattar förutom EU-medlemsstaterna även Norge, Island och Liechtenstein. Avsikten med direktivet är också att stärka den europeiska insättningsgarantin för att sektorn ska bära sina egna risker och kostnader i syfte att undvika att riskera skattebetalarnas pengar.
Därför, herr talman, och med detta som grund i syfte att motverka obalanser, att stärka stabiliteten på finansmarknaden och framför allt för ett starkare konsumentskydd yrkar jag bifall till finansutskottets förslag i betänkandet.