Herr talman! Det är med stor glädje som jag tar del
av beslutet i dag och att det har kommit fram ett
sådant här initiativ från socialförsäkringsutskottet.
Det är en mycket angelägen fråga som riksdagen nu
skall ta ställning till, om uppehållstillstånd för
utlänningar som har anknytning till personer som
bor i Sverige. Framför allt hoppas jag att beslutet
skall bli till glädje för de personer som är i en
mycket svår situation och som tvingas leva åtskilda
på grund av de inhumana regler som finns i dag.
Som sades här tidigare av Maud Björnemalm,
bygger tillämpningen på den lag som vi har och de
förarbeten som finns till utlänningslagen. Det var
dåvarande invandrarministern Maj-Lis Lööw som
ändrade praxis och en lag från 1988 eller 1989 -- jag
vet inte exakt vilket år det var -- slog fast att
personer som fått avslag på en asylansökan, och
beslutet vunnit laga kraft, inte längre skulle få
möjlighet att lämna in en ny ansökan. Jag vill ta upp
något exempel på hur det kan bli.
En albansk kvinna från Kosovo kom till Sverige i
september 1992 och sökte politisk asyl här. Hon fick
avslag på ansökan i juni 1993. Hon hade då träffat
en man och flyttade samman med honom ungefär
samtidigt som ansökan avslogs. Mannen är en
tidigare landsman, numera svensk medborgare,
som har bott i Sverige under längre tid.
De gifte sig i november 1993 och överklagade då
Invandrarverkets beslut till Utlänningsnämnden.
De angav också sin anknytning och att de nu var
gifta. Överklagandet avslogs därför att nämnden
inte ansåg att anknytningen ''haft sådan varaktighet
att uppehållstillstånd kan beviljas''. Dessutom
förbjöd man kvinnan att återvända till Sverige
under en tid av två år, trots att paret är gifta med
varandra.
Nu väntar de barn, och därför har ansökan om
inhibition lämnats in till Invandrarverket. Denna
ansökan avslås med motiveringen: ''Den
omständigheten att makarna numera väntar barn
tillsammans utgör enligt utlänningslagens
förarbeten inte en sådan omständighet som enligt 2
kap. 5 § tredje stycket utlänningslagen bör
kvalificera för ändring av lagakraftägande beslut.''
Det här har lett till att kvinnan är djupt
deprimerad, orolig för sig själv, för barnet och för
äktenskapet. Det finns en uppenbar risk för att hon
kan få missfall. Hon har enligt uppgift magrat fyra
kilo på kort tid, har sömnsvårigheter och
ångestkänslor.
Man kan ju föreställa sig hur situationen är för den
här familjen. Dessutom har vi hört att det är
mycket svårt att återsända kosovoalbaner över
huvud taget. Att i den här kvinnans tillstånd utsätta
henne och familjen för detta är verkligen inte
rimligt.
Det finns många sådana här exempel. Jag fick ett
brev från en kvinna som varit tillsammans med en
palestinier i två år. Hon har tidigare varit gift med
och blivit misshandlad av en svensk man.
Misshandeln hade t.o.m. lett till fängelsestraff. Nu
äntligen har hon funnit en man som hon finner
trygghet i. Hon skriver så här:
''Allt är som en ond mardröm. Varför är det i
Sverige förbjudet för människor som älskar varann
att få leva i lugn och ro tillsammans? Ahmed och
jag älskar verkligen varann djupt och innerligt,
ingen av oss kan tänka oss att leva åtskilda. Då är
det bättre att dö än att inte få vara tillsammans för
det har myndigheterna bestämt, att vi måste skiljas
åt. I högsta grad absurt.''
Ja, det kan man ju säga att det är. Det finns många
många exempel på just sådana här fall, där det är
självklart enligt de konventioner som Sverige har
skrivit på att familjen skall få lov att leva
tillsammans och att barn skall ha rätt att leva
tillsammans med sina föräldrar. Som Maud
Björnemalm sade, kan det vara svårt, om de tvingas
att åka tillbaka, att över huvud taget komma ut ur
sitt tidigare hemland. Eller också kanske de
hamnar i fängelse, osv.
Därför tycker jag att det är så fint att
Återföreningen, som också Maud talade om, har
skapats, att kvinnor slår sig samman som är i en svår
situation och på ett konstruktivt sätt försöker att
lösa sina problem. Det tycker jag verkligen bör
uppmärksammas, och det har också lett till att
utskottet har reagerat.
Jag träffade representanter för Återföreningen i
januari, och vi hade ett möte tillsammans med
advokater och FARR:s ordförande, då vi gick
igenom situationen och hur de tyckte att man skulle
kunna lösa problemet. Mötet resulterade i ett
motionsförslag som sedan ledamöter från fem
partier ställde sig bakom, bl.a. Berith Eriksson från
Vänsterpartiet som är medlem i utskottet men som
nu på grund av sin arbetsbörda inte kan vara med i
debatten här efteråt. Jag vet att också hon är väldigt
glad för att utskottsinitiativet har kommit till stånd.
Det är den motionen som ligger till grund för
socialförsäkringsutskottets initiativ i frågan, som vi
kan ta ställning till i dag.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.