Fru talman! Sverigedemokraterna antog redan år 2004 ett ekonomipolitiskt handlingsprogram som vi i dag kallar idédokument. Det har på vissa punkter blivit lite inaktuellt, men vi föreslog där bland annat sänkt arbetsgivaravgift för företag och deras verksamhet i glesbygden.
Ca 15 månader senare kom en statlig offentlig utredning, SOU 2005:68, med exakt samma förslag - sänkt arbetsgivaravgift för företag med anställda i stödområde A, vilket utredningen menade var det bästa sättet att öka tillväxten i glesbygden. Det skattesystem vi har i dag missgynnar glesbygden. Som exempel kan vi ta de höga skatterna på drivmedel. Samtidigt gynnas städerna, för i städerna finns bättre kollektivtrafik och kortare transportsträckor. Det är inte orimligt att låta glesbygden få igen på gungorna vad man förlorar på karusellerna.
Nu har förvisso en viss lättnad av arbetsgivaravgiften för företag i glesbygden redan införts. Men det finns begränsningar och undantag, och Sverige har inte gått lika långt som till exempel Norge. Där har vi ett tydligt problem, särskilt för svenska företag som är verksamma i närheten av den norska gränsen. Det blir på längre sikt omöjligt för svenska företag att konkurrera med de norska. Det blir omöjligt att rekrytera norsk arbetskraft, och det blir svårt att behålla den svenska arbetskraften, som antingen flyttar över gränsen till Norge eller flyttar till någon svensk stad.
Resultatet av detta ser vi i dag. I Sverige pågår urbaniseringen i en takt som är tre gånger högre än EU-genomsnittet. Det kom en rapport om detta alldeles häromdagen. Man kan tro och tycka att det är en naturlig utveckling som det inte finns någon anledning att stoppa. Men jag tror samtidigt att det finns ett värde i att hela Sverige får leva. För att åstadkomma detta måste glesbygden överleva.
Fru talman! Jag yrkar bifall till Sverigedemokraternas reservation nr 2.