Fru talman! Min fråga kommer att knyta an till det första replikskiftet, som var med Ulf Kristersson.
Jag vill först poängtera att även om utbildning för unga såklart är något behjärtansvärt kan det knappast vara Sveriges uppgift att ge utbildning till vuxna som har missbrukat våra asyllagar och sökt sig hit trots att de saknat asylskäl, vilket är precis vad gymnasielagen handlar om.
Jag måste också säga att det svar som Kristersson fick förbluffade mig med den arrogans som det uppvisade gentemot Sveriges Kommuner och Landsting. Man avfärdade att kritiken skulle röra direkta effekter av lagen. På punkt efter punkt har farhågor och kritik lyfts, och på punkt efter punkt har dessa besannats, med direkt koppling till lagen.
I SKL:s debattartikel förra veckan sägs avslutningsvis att man i ett och ett halvt år har försökt tolka lagen och försökt få besked från regeringen utan att få det. Hur länge ska Sveriges Kommuner och Landsting vänta på att regeringen tar sitt ansvar för de lagar som införs och det ansvar som kommunerna åläggs?