Herr talman! Jag har tidigare tagit upp frågan om
att Sverige skulle kunna medverka till att Taiwan
erkänns som en självständig stat, senast vid den
utrikespolitiska debatten den 23 februari. Jag har
även väckt en motion. Då jag som ersättare
kommer långt ned på talarlistan hade ministrarna
när jag ställde mina frågor gått hem och lagt sig för
länge sedan. Därför är jag tacksam att jag i dag får
föra en interpellationsdebatt med utrikesministern,
som har gett mig ett diplomatiskt välformulerat och
delvis tänkvärt svar. Men tyvärr är det till intet
förpliktande. Det lilla Sverige skall hålla sig ifrån
storpolitiken, som skall skötas av de stora
pojkarna.
Sverige har emellertid tidigare, under ett par
efterkrigsdecennier, agerat som gossen Ruda i
världen och inte tvekat att säga obehagliga
sanningar. Jag kan påminna om hur Sverige och
Sveriges riksdag har tagit ställning mot
apartheidsystemet i Sydafrika. Men i dag är man
försiktig och tassar fram.
Det är av speciellt intresse att kunna notera att just
Sydafrikas segerherre Nelson Mandela är en av
Taiwans få vänner. Till skillnad från
utrikesministern har han officiellt uttalat sitt stöd
för Taiwan så sent som den 26 april i år. Nelson
Mandela lovade då att inte bryta de diplomatiska
förbindelserna med Taiwan när han blev president
och ANC kom till makten. Han har mod och kraft
att säga ifrån. Han har kämpat i motvind ett helt liv
och ger inte som Sverige i första taget upp för
påtryckningar från Peking.
Utrikesministern säger i sitt svar att eftersom
Sverige inte har erkänt Taiwan är det inte möjligt
att inleda officiella relationer med Taiwan. Men
såvitt jag vet har ett 25-tal länder, inklusive
Sydafrika, redan diplomatiska relationer med
Taiwan. Däremot har inga västländer som jag
känner till erkänt Taiwan. Trolig anledning till det
är, som utrikesministern antydde, att Kina har
vetorätt i säkerhetsrådet. Det vore, inom parentes
sagt, mycket intressant om Sverige, vilket
diskuterades i den förra interpellationsdebatten,
kom med i säkerhetsrådet. Då får man kanske helt
andra möjligheter att beveka Kina i bl.a.
Taiwanfrågan.
Jag tycker att det är beklagansvärt att man inte sagt
ifrån mer på skarpen. Kina är ett land som satt sig
över de mänskliga rättigheterna. Där har jag i alla
fall sett att utrikesministern, senast den 4 juni 1993,
med rätta har reagerat starkt och tagit upp
rapporterna om arresteringar av oliktänkande,
tortyr och bristande rättssäkerhet. Det är frågor
som man i dagarna har kunnat läsa om. Kina friar
och griper regimkritiker. Vi har vidare kunnat läsa
att Kinas president Jiang Zemin, som skickat
julkort till mig, inte har ångrat massakern, utan i
stället prisar militärens resoluta åtgärder.
Massingripanden mot oppositionella verkställs med
jämna mellanrum, brott mot lag och ordning har
behandlats strängt och antalet avrättningar har
ökat. Det är detta Kina som Sverige skall falla
undan för, som i säkerhetsrådet hotar med veto.
Jag kan inte tänka mig att det i dag finns ett mer
demokratiskt land än Taiwan -- man har 74 politiska
partier -- eller något som skulle göra sig mer
förtjänt av att få en erkänd diplomatisk status.
Jag förstår att utrikesministern har svårt att svara
på de distinkta frågor som jag ställde. Jag vill därför
avslutningsvis repetera dem, eftersom jag inte har
fått något svar: Är utrikesministern beredd att
medverka till att Sverige erkänner Taiwan som en
självständig stat? Vilka ågärder ämnar
utrikesministern vidta för att Sverige skall kunna
erkänna Taiwan som en självständig stat?