Herr talman! Betänkandet med den storslagna
rubriken Bättre kontroll över miljöfarligt avfall är
mycket magert.
Orsaken är naturligtvis att den proposition, med
nummer 110, som den bygger på, också var mycket
mager. Den innehöll bara två saker; dels vissa
riktlinjer för att samla in och ta hand om kvicksilver
i uttjänta varor, dels ett förslag om att 13 § i lagen
om kemiska produkter upphävs.
Inget av dessa förslag svarar upp till propositionens
rubrik. Att avskaffa en lagparagraf som innebär att
man släpper ett numera privatiserat företags
monopol på hantering av miljöfarligt avfall och att
avisera att man tänker göra förändringar i en
förordning innebär inte att man får bättre kontroll
över miljöfarligt avfall. > bNär jag gick i skolan,
herr talman, fick man inte luras med rubriken. Det
vara noga att rubriken visade vad själva texten
sedan skulle komma att innehålla. Den här
propositionen håller i det fallet inte måttet. Det
visar sig också genom att vi i utskottet redan har
hunnit behandla ytterligare en proposition med ett
liknande innehåll.
Den propositionen har nummer 163 och heter
Riktlinjer för en fortsatt kretsloppsanpassning av
samhället -- åtgärder för att minska riskerna med
kemikaliehanteringen. I det betänkandet som
kommer upp här i kammaren om en månad har vi
en mängd reservationer när det gäller hanteringen
av kvicksilver och andra tungmetaller. Den
debatten får vi återkomma till.
Det vi skall debattera nu är jordbruksutskottets
betänkande 16 Bättre kontroll över miljöfarligt
avfall.
Vi socialdemokrater i utskottet har lämnat ett
särskilt yttrande där vi säger att arbetet med att ta
fram materialbalanser för företag bör påskyndas.
Dessa kan hjälpa myndigheterna att upprätthålla
en tillräckligt god kontroll över hanteringen av
miljöfarliga ämnen.
Enligt vår mening är det oacceptabelt att ett företag
genom att klassa ett miljöfarligt avfall som
insatsvara undandrar sig den lagstiftning som gäller
för miljöfarligt avfall. Vi utgår från att den nya
miljöbalken kommer att klargöra hur miljöfarliga
kemikalier skall hanteras oavsett om de är avfall
eller inte.
Herr talman! Vi socialdemokrater tycker
naturligtvis att det är oerhört viktigt att samla in
och ta hand om kvicksilver i uttjänta varor.
Kvicksilver är en mycket giftig tungmetall som inte
har någon biologisk funktion. Kvicksilver har länge
funnits på listan över de giftiga tungmetaller som
skall bort ur kretsloppet. De får inte användas
eftersom de lagras i kroppen och inte är biologiskt
nedbrytningsbara. Riksdagen har också tidigare
beslutat att användningen skall upphöra till år 2000.
Problemet är att kvicksilverhaltigt avfall också kan
återvinnas för att användas på nytt, vilket också
sker i viss utsträckning. Återvunnet kvicksilver och
även insamlade febertermometrar exporteras.
Baselkonventionen som reglerar handel med
miljöfarligt avfall kan kringgås eftersom detta
kvicksilver inte anses som avfall.
När det gäller de två förslagen i det nu aktuella
betänkandet har vi inget att invända mot
avskaffandet av § 13 som innebär att
behandlingsmonopolet avskaffas. SAKAB, Svensk
Avfallskonvertering AB, som tidigare var statsägt
och hade monopol på behandlingen av miljöfarligt
avfall, är nu privatiserat till 90 %. Därför finns det
ingen anledning att ha monoplet kvar.
När det gäller riktlinjerna för att ta hand om
kvicksilverhaltiga varor blir problemen med att
förstå vad regeringen föreslår uppenbara.
Regeringen avser skärpa kontrollen över
hanteringen av miljöfarligt avfall. Det är en
nödvändig åtgärd, men den är inte tillräcklig
eftersom innehavaren själv definierar vad som är
avfall eller inte. Socialdemokraterna vill med
skärpa hävda att det är nödvändigt att företagen
åläggs göra materialbalanser så att det blir klarlagt
vilka kemikalier och vilket material som används i
de industriella processerna. Utan sådana
materialbalanser blir det omöjligt att fullt ut
kontrollera kemikalieflödena.
I lagen om kemiska produkter stadgas hur
kemikalier skall hanteras, men denna lag är ju bara
inhemsk och gäller i Sverige. Hur skall hanteringen
av t.ex. rent kvicksilver ske i handeln mellan
länder? Sverige driver ett intensivt arbete genom
olika organ -- Pariskonventionen,
Helsingforskonventionen, EFTA, EES m. fl., för
att åstadkomma en begränsning av
kvicksilverutsläppen och användningen i andra
länder.
De senaste dagarna har vi fått goda nyheter om
stopp för export av s.k. giftsopor.
Baselkonventionen skall skärpas. Inom två år skall
det bli totalförbud för export av giftavfall från de
rika industriländerna till tredje världen och till
Östeuropa. Trots motstånd från många starka EU-
länder som t.ex. Tyskland, Storbritannien och
Frankrike lyckades andra EU-länder sluta upp
kring det danska förslaget och få med sig Norden
och omkring 120 u-länder, så att förslaget om
totalstopp inom två år gick igenom. Det är mycket
glädjande.
Samtidigt riskeras tyvärr handeln att helt tas över
av den organiserade brottsligheten. Skrupelfria
affärsmän och tjänstemän hindras knappast av
formella förbud, som det stod i en av
morgontidningarna. Det är ett stort problem att
Baselkonventionens sekretariat på grund av
bristande ekonomiska resurser inte har någon
möjlighet att kontrollera att förbudet efterlevs.
Kontrollen åläggs därför varje enskilt land.
Herr talman! Utskottet är enigt i bedömningen att
en skärpt kontroll av hanteringen behövs även i
Sverige och att tillståndsplikten skall utvidgas till
att omfatta alla som mellanlagrar, behandlar,
transporterar eller slutgiltigt omhändertar
miljöfarligt avfall. Kommunens bortforslingsansvar
skall avskaffas och producenten skall ha hela
ansvaret.
Vi socialdemokrater anser att producentansvaret
måste förtydligas och skärpas. Den som
introducerar en vara med miljöfarliga
komponenter måste också bli ekonomiskt ansvarig
för avfallet. Producentansvaret måste också
förenas med straffansvar. Sanktionerna mot
miljöbrott måste skärpas.
I en annan av morgontidningarna finns på en
helsida en genomgång av sex års miljöbrottslighet
och vilka straff som har utdömts. Rubriken lyder:
Miljöbov får aldrig fängelse. Ett exempel är
otillåten handel med miljöfarliga avfall. Ett annat
exempel är när någon hällde ut 200 liter
rengöringsmedel i ett avlopp. I båda fallen
utdömdes villkorlig dom. Nästan ingenting har hänt
på de sex år som har gått sedan straffen för
miljöbrott senast skulle skärpas. Det här är en
viktig punkt. Jag hoppas att den nya miljöbalken
kommer att innehålla förslag till att lösa dessa
problem. Producentansvaret måste utvidgas men
om det inte förenas med ett straffansvar och skärpta
straff för miljöbrott tror jag inte att vi kommer till
rätta med de här problemen.
Till sist, herr talman! En analys bör ske om det är
möjligt att även fortsättningsvis angripa och lösa
avfallsproblemet utifrån ett renodlat
avfallsperspektiv eller om det är nödvändigt att i
stället bygga upp ett regelsystem utifrån ämnenas
farlighet. Detta gäller inte minst med tanke på
handeln med farliga kemikalier.
Den kommande miljöbalken bör innehålla tydliga
regler för hur miljöfarliga kemikalier skall hanteras
oavsett om de är avfall eller inte.