Herr talman! Som Lena Klevenås och Jan Jennehag
har sagt är det viktigt att man kan kontrollera de
här frågorna som har att göra med miljöfarligt
avfall för att man skall få någon ordning på den här
punkten. Det är också en av avsikterna med
propositionen. Det står att enligt regeringen måste
kontrollen över hanteringen av miljöfarligt avfall
skärpas. Tillståndsplikt skall införas för all
hantering av miljöfarligt avfall. Det innebär att
tillståndsplikt enligt förordningen om miljöfarligt
avfall bör utvidgas till att omfatta alla som
mellanlagrar, behandlar eller slutligt omhändertar
sådant avfall. Detta är avsikten.
Lena Klevenås var inne på att dessa frågor också
behandlas i en annan proposition som egentligen
gäller lagen om kemiska produkter. Vi måste leva
med dessa gränsdragningar, och det är naturligtvis
inte lätt. Men det finns lagstiftning som gäller dessa
produkter oavsett om de utgör miljöfarligt avfall
eller kemiska produkter, och det är viktigt att veta.
Det är nödvändigt att se till att ingenting försvinner
okontrollerat utanför detta område.
Inriktningen för materialhantering, produkter,
produktion, användning och så småningom för
återanvändning är att vi skall få så litet avfall som
möjligt. Det skall helst inte bli någonting över som
skall deponeras någonstans. Det får framför allt
inte vara farligt. Detta är viktigt. Därför läggs det
ett ansvar på producenterna att se till att vi uppnår
den situationen. När man börjar med projektering
och design, gör sin upphandling av råvaror,
producerar och så småningom distruberar
produkterna skall man se till att produkterna sätts
ihop på ett sådant sätt att det går att återvinna
materialet. Ibland är det så att en del ämnen inte
utgör någon fara när de ingår i en produkt. Men när
ämnena blir till avfall, börjar vittra sönder och
kommer ut i miljön uppstår faran.
Målsättningen är att vi skall få så litet avfall som
möjligt eller inget avfall alls. Det skall framför allt
inte vara något miljöfarligt avfall. Därför kommer
vi in på frågan att förbjuda vissa ämnen. 1991 års
beslut om miljön gick ut på att man skulle minska
och få bort 13 sådana ämnen som var särskilt farliga
och användes särskilt ofta. I den
kretsloppsproposition som vi antog förra året togs
ytterligare 20--25 ämnen upp som skall gå det här
ödet till mötes, eftersom de inte är bra för miljön.
Därför är det viktigt att fortsätta det här arbetet.
Det är detta som ändringen av hanteringen av
miljöfarligt avfall innebär.
Som jag sade i den föregående debatten här i
kammaren finns det en del åtgärder som kan vidtas
även från industrins sida när det gäller
livscykelanalyser. Man försöker där finna de bästa
alternativen. Vi är i början av detta. Jag är
övertygad om att när vi har fått in det här tänkandet
kommer det att bli mera permanent använt i olika
sammanhang. Det är vår uppgift att driva på och se
till att det blir så.
Vidare finns det produkter som vi inte vill ha in i
naturens kretslopp men som ändå används i olika
sammanhang. Det är viktigt att vi hittar ett särskilt
kretslopp där dess produkter ständigt kan
återanvändas. Man får inte ''spilla'' till det naturliga
kretsloppet, eftersom det då blir förstört.
Lena Klevenås var litet bekymrad över att
miljöbrottslingar inte straffas eller åtminstone inte
får tillräckligt mycket straff. Det har varit ett
bekymmer mycket länge. I det avseendet har
miljöskyddslagstiftningen varit litet tandlös. Det
har varit svårt att utdöma straff. Från riksdagens
sida har vi påtalat det vid några tillfällen. Det
gjordes en ändring av miljöskyddslagen i avsikt att
göra hanteringen mera handlingskraftig när det
gäller att straffa dem som överträder lagen. Det är
naturligtvis viktigt att vi har ögonen på detta och ser
till att de beslut vi fattar också följs upp av kontroll
och en möjlighet till straff när bestämmelserna
överträds.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan i detta enhälliga betänkande
från jordbruksutskottet.