Herr talman! När jag började i gymnasiet flyttade vi från Örebro till Kumla. De flesta av mina kompisar bodde alltså kvar i Örebro. Jag ville självklart åka dit så ofta jag kunde. Problemet var att busskortet inte gällde på kvällar och helger. Vad gjorde då en 16-åring som hade alla kompisar drygt två mil bort? Det blev många telefonsamtal, vilket inte var inte jättepopulärt. Det här var på det glada 90-talet, internets barndom. Jag har försökt förklara för mina barn vad som hände när man använde internet, att telefonerna inte fungerade och att det inte fanns någon Skype som man kunde umgås genom. Det är obegripligt för dem.
Vad gjorde jag för att inte bara kunna prata med kompisarna i telefon utan även träffa dem? Jag hade inget val. Jag satte mig på cykeln och cyklade längs gamla E3:an till Örebro. Det tog ungefär en timme dit. Det tog väldigt mycket längre tid på hemvägen eftersom det nästan bara var uppförsbackar.
Jag vet många som cyklar den vägen än i dag. De cyklar mellan kommunerna eftersom de jobbar i den ena och bor i den andra. Nu går det dessutom hyfsat att cykla där. Man har nämligen byggt ett cykelstråk, längs hela gamla E3:an. När jag cyklade där som tonåring var det mer eller mindre livsfarligt. Jag cyklade i vägrenen, och bilarna blåste förbi mig i 70-80 - om jag hade tur. För det mesta körde de betydligt fortare än så; det var långa raksträckor.
Tyvärr ser det ut på det sättet på många ställen. Cykelstråk är inte något som prioriteras. Om fler ska våga använda cykeln måste det bli säkrare att cykla. Trafiksäkerheten för cyklister och gångtrafikanter bör lyftas fram tydligare redan i infrastrukturplaneringen. Man ska inte bara låta den bit som förhoppningsvis blir över mellan bilväg och dike vara till för cyklisterna. Det är inte bara styvmoderlig behandling utan dessutom farligt.
Ja, det är en i huvudsak kommunal eller regional fråga. Men staten kan bidra, genom att röja upp i regelverket. Att till exempel göra cykeln till ett eget trafikslag skulle kunna vara ett annat sätt. I dag är det snarast en sorts mellanvariant. Det handlar också om att reda ut krångliga trafikregler och att skylta så att det blir begripligt och tydligt. Vi låter inte bilisterna gissa sig till vilka regler som gäller i en ny stad. Varför ska då cyklisterna göra det?
Just otydligheten skapar irritation och leder till farliga vägar. Trafikreglerna för cyklister bör ses över och skärpas. I takt med att cykelhastigheten i pendlingstrafiken till och från jobbet ökar måste det finnas ett fungerande trafikregelsystem.
En annan del är underhållet. Där staten ansvarar för vägarna ska det givetvis finnas ett tydligt uppdrag om underhåll och drift av cykelvägar. Ett bra exempel från mitt eget hemlän är jämställd snöröjning, där Karlskoga kommun var först ut. Man såg att snöröjningen fick olika konsekvenser för kvinnor och män. Män åker oftare bil. Kvinnor går och cyklar mer och åker mer kollektivtrafik. Vård- och sjukskrivningar till följd av halkolyckor kostar samhället fyra gånger mer än vad vinterväghållningen gör. Och de flesta singelolyckorna drabbar gångtrafikanter och cyklister. Ändå plogar man bilvägarna först och cykel- och gångvägarna sist. De senare leder dessutom ofta till busshållplatserna.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Cykelfrågor
Även om det är fler som dör när de sitter bakom ratten eller är passagerare i en bil är det cyklisterna som dominerar slutenvården. 23 000 personer behöver varje år söka sig till ett akutsjukhus för vård efter att ha varit med om en olycka med cykel. Då har vi inte räknat alla de som så att säga bara tar sig till vårdcentralen. Det allra vanligaste är singelolyckor som ofta har orsakats av dåligt underhåll av vägarna. Det går med andra ord att förebygga med bra planering.
Nej, staten ska inte och kan inte göra allt. Men om vi tittar på framgångsrika länder kan vi se att man samverkar på alla nivåer där.
Vi ska inte tvinga folk att cykla, men om vi menar allvar med att man ska kunna välja cykel före bil måste cykeln ju också vara ett riktigt alternativ. Då måste infrastrukturen finnas på plats. Frågan om hur vi ska planera för dem som tar buss, cyklar eller går bör ställas mycket oftare. Vi ska ta bort hinder och framför allt ska man inte bygga nya hinder när det byggs nytt.
Vi liberaler står givetvis bakom alla våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 4.
(Applåder)
I detta anförande instämde Sten Bergheden, Edward Riedl och Jessica Rosencrantz (alla M) samt Robert Halef (KD).