Herr talman! Jag vet, utrikesministern, att det är ett problem. Det är bekymmersamt när Hamas blir valda i de lokala församlingarna och vi på något sätt ändå måste ha en dialog med dem eftersom vi måste acceptera att de är demokratiska valda. Jag är medveten om det, men vad jag är ute efter är att vi därigenom måste vara ännu tydligare. Om vi ska kunna fortsätta med vårt bistånd måste vi också ännu tydligare uttala att vi inte accepterar den här formen.
Vi önskar alla att Hamas i stället ska bli renodlat politisk och lägga ned sina vapen. Det är ju det som är målet.
Men Hamas illustrerar mycket väl problemet på något sätt med att både vilja ha kakan och äta den, det vill säga att så länge man inte är beredd att förkasta den väpnade kampen, som i slutändan handlar om att utplåna Israel och införa en islamistisk stat och i stället satsa på politisk kamp, kvarstår problemet.
Argumentet att det för den palestinska myndigheten i dagsläget inte är möjligt att pressa Hamas och egentligen i ännu högre grad det islamistiska Jihad har ett visst fog.
Men det får ändå från vår sida inte råda något som helst tvivel om vad den långsiktiga lösningen är för att på allvar kunna ta del av och vara en del av den politiska kontexten. Det innebär ett fullständigt uppgivande av terror och väpnade aktioner.
Man måste få till ett palestinskt vägval. Och kan man inte sköta det själv, anser jag att vi måste hjälpa till med det i mycket större utsträckning än i dag. Det får inte vara några halvmesyrer. Det hjälper nämligen inte Abbas och inte palestinierna heller - tvärtom.
Just därför är det så oerhört viktigt att riksdag, regering, alla demokratiska partier och våra föreningar och skolor i Sverige visar vad vi vill och är tydliga i vårt avståndstagande från Hamas och sådana här extremistorganisationer över huvud taget. Vi behöver hjälpa det palestinska folket mycket mer än i dag. Och jag skulle vilja se att det gick mer resurser dit. Men samtidigt måste det göras ännu kraftigare uttalanden när det gäller dessa extremgrupper.