Herr talman! Även om inte regeringen styr över det civila samhället är det ju fortfarande så att det här också är organisationer som våra skattepengar går till. Riktigt håller jag därför inte med.
Jag är fullt medveten om att det här är svåra frågor, både för att de är mångfasetterade och för att de väcker många starka känslor. Men om inte regeringen är tydlig och säger ifrån på skarpen att vi inte accepterar det här, vem ska då våga ta avstånd från de här extremisterna?
Den senaste tiden har vi ju alla kunnat höra och läsa om hur extrema budskap sprids i framför allt en del moskéer. Man säljer kassetter med antisemitiskt budskap. Man riktar det här mot de förhatliga judarna, som de säger. Varför är inte regeringen tydligare i det här? Varför är det inte så tydligt när det gäller hets mot just den judiska folkgruppen? Vi är ju bra på att vara tydliga mot andra när det gäller hets mot folkgrupp. Det är ett fullständigt oacceptabelt agerande från extrema muslimer. Det kan inte gagna någon, vare sig moderata muslimer, judar eller kristna. Det är för alla de här människornas skull som det är så viktigt att tydligt ta avstånd från extrem islamism och visa att vi inte tolererar den här sortens uttalanden i en demokrati som Sverige.
Hamas är ju även officiellt uttalade motståndare till fredssamtal och internationella konferenser. De säger: Fredsinitiativ, de så kallade lösningarna och internationella konferenser för att lösa det palestinska problemet, står alla i strid med vad den islamiska motståndsrörelsen Hamas tror på. Sådana konferenser är inget annat än medel att utse otrogna som medlare i islams land, och sedan när tror vi på att de otrogna skulle ge rättvisa åt de troende? Det här kommer från deras artikel 13.
Även om Hamas just nu i ord och handling tar avstånd från våld kan de bara göra det under en begränsad period, ett så kallat krigsuppehåll. Hamas överger ju inte sina grundpelare eller
jihad
, för att nå sitt mål och upprätta en islamsk stat i framtiden mellan Medelhavet och Jordanfloden. De överger inte heller den antisemitism som de förespråkar i enlighet med tidiga islam och wahabism. Det är ganska enkelt, för Hamas biter sig själva i svansen. Om de skulle ge upp sina grundpelare och
jihad
som ett hot för att nå sitt mål betyder ju det samtidigt att de upphör att existera. En sådan utveckling förefaller det i dag inte finnas något intresse för vare sig hos Hamas eller bland de palestinier som organisationen försörjer. Jag tycker att vi borde ha fått tillräcklig kunskap om den här typen av rörelser, som inte tillåter olika människor att existera. Men någonstans verkar det fortfarande som att vi inte riktigt vill se sanningen ens på 2000-talet. Vi borde ha lärt oss av 1930-talets misstag.
Synen där vi ger bistånd till de här organisationerna, om än indirekt, är högst semilegitim, och det är verkligen något vi måste ta avstånd från. EU och USA måste vara mycket tydliga i den här frågan. Hamas måste erkänna att Israel existerar, precis som Laila Freivalds också sade i sitt svar, och att de har rätt att göra det. Men det krävs också att man ger uttryck för det både i partiprogram och i praktiken. Man måste lägga ned vapnen och börja förhandla. Om det skulle bli verklighet skulle det ju också ställa mycket högre krav på Israel. Även från deras sida krävs det då att man vågar tala och förhandla med varandra.
Därför vill jag fråga utrikesministern: Anser utrikesministern att det är acceptabelt med så kallad teknisk kontakt trots att detta egentligen är förbjudet enligt FN-resolutionerna? Det ska inte vara något aktivt eller passivt stöd. Då vill jag veta om definitionen "teknisk kontakt". Det måste väl ändå vara en form av indirekt stöd?