Fru talman! Jag vill tacka så mycket för svaret.
Men jag tycker att det är ganska lamt och inte andas
en verklig vilja att göra något för att ta vara på den
bräckliga demokrati som nu finns.
Jag kan hålla med om två saker.
Det första är förhoppningen att biståndet ska bli
bättre än tidigare. Det andra är att det måste finnas
utrymme för bistånd i nya former. Det är klart att det
har jag ingenting emot.
Däremot finner jag inte mycket i svaret som pekar
på att biståndet verkligen ska bli bättre. Det ska skö-
tas från Dakar, får vi höra. Blir det bättre för att vi
inte har någon person på plats? Att det ska bli bättre
får vi verkligen hoppas, vilket också är ministerns
förhoppning.
Vi har ju faktiskt en mångårig tradition av samar-
bete med Guinea-Bissau och därför ett stort ansvar att
också stödja landet nu när man av nästan egen kraft
tar de första stapplande stegen mot demokrati.
Vi har gett bistånd till en hel del stora projekt som
senare lades ned. Många av dem hade stora brister.
T.ex. fanns det ett landsbygdsutvecklingsprogram på
80-talet som lades ned, eftersom man inte kunde
spåra något mätbart resultat av det. Någon analys av
orsaken till det dåliga resultatet vet jag inte om man
gjorde. Såvitt jag vet gjordes inte någon sådan. Jag
kan bara påpeka att under den tiden ökade producent-
priserna med två tre gånger för bönderna. Konsu-
mentpriserna sexdubblades och insatsvarupriserna
tiodubblades. Det var alltså inflationen som gjorde att
jordbruksverksamheten inte fungerade. Detta är ett
exempel.
Jag undrar: Hur kommer biståndet att se ut? Vil-
ket samarbete vill Sverige egentligen ha? Hur ska vi
leva upp till det ansvar som vi faktiskt har för detta
lilla fattiga land? Vilket budskap ger vi landet i denna
strategiskt mycket känsliga situation? Vilken dialog
finns med landet nu? Man kan ju inte vänta till års-
skiftet. Jag hoppas att det inte blir så, men det fram-
går inte av svaret.
Det budskap som finns i svaret är att landet först
måste visa tydliga prov på demokratisk samhällsstyr-
ning; man måste bli ännu bättre än vad man är just
nu, och att militären ska avstå från politiska maktam-
bitioner. Det är klart att vi tycker det. Men hur ska de
åstadkomma detta?
Grannlandet Kap Verdes utrikesminister besökte
utrikesutskottet kl. 14 i dag. Jag frågade honom då
vilka hinder han ser för fredlig och demokratisk ut-
veckling i Guinea-Bissau och vad det internationella
samfundet kan göra. Han svarade: Det största hindret
är den katastrofala sociala situationen, analfabetis-
men, avsaknaden av sjukvård, över huvud taget den
situation som människorna lever i. Det gör att det är
en explosiv situation.
Vi vet att det finns vapen kvar. Att armén spelar
en alldeles för aktiv roll är vi helt överens om. Men
hur ska en demokratiskt vald president utan några
som helst resurser kunna klara av detta om världs-
samfundet vänder landet ryggen? Det är det som jag
tycker är den viktigaste frågan.
EU ställer egentligen inte heller upp, trots att man
har lovat att ställa upp när landet har haft demokratis-
ka val. Världssamfundet vänder detta lilla land ryg-
gen, och det tycker jag är alldeles oacceptabelt. Sve-
rige bör arbeta mycket aktivt för att påverka EU. Vi
bör ta mycket större ansvar själva och inleda en aktiv
dialog och tydligt visa att vi stöder landet - inte vänta
på budgetpropositionen.