Herr talman! Det är såklart en väldigt allvarlig situation när Sverige får det här speciella stödet på grund av vår höga ungdomsarbetslöshet. Det om något visar att vi har ett problem.
Man kan se att antalet unga i fas 3 har ökat, men egentligen skulle de inte hamna där. Egentligen skulle ingen hänvisas till fas 3 efter riksdagens beslut. Även om man bortser från det är det väldigt illa att just unga hamnar där.
Fas 3 har kallats för ett alternativ till förtidspension. Det finns inte mycket kontakter mellan den arbetslöse i fas 3 och Arbetsförmedlingen, utan risken är att det blir slutstationen.
Tyvärr är vägen till fas 3 en tråkig väg för unga. Det kan ha varit så att man har haft kontakt med en jobbcoach som ska lära en att söka jobb. När det misslyckas hamnar man i fas 3, som en slutstation.
Det har varit mycket kritik mot jobbcoacherna. Det har inte visat något resultat. De som har haft jobbcoach har till och med fått färre jobb än de som haft arbetsförmedlare på Arbetsförmedlingen.
Någonting måste göras, speciellt med tanke på det stöd vi har fått. Nu gäller det att använda pengarna på ett konstruktivt sätt. Det konstruktiva kan inte vara att fortsätta på den inslagna vägen, där unga ska vara gratis arbetskraft inom fas 3 och kanske ha den ena praktikplatsen efter den andra. De riskerar dessutom att tränga undan riktiga jobb. Om det blir väldigt fördelaktigt för arbetsgivaren att ha stödanställningar utan något som helst krav är risken att de fortsätter med det. Annars hade de kanske anställt så att det hade blivit ett riktigt jobb.
Detta är ett systemfel som måste rättas till. Det krävs aktiva insatser. Ungdomar behöver riktiga jobb och utbildning för att få sådana jobb. Ett jätteproblem är att det inte finns tillräckligt många utbildningsplatser - söktrycket är enormt.
Chansen att få jobb är stor om man får utbildning. Trots det har man minskat på högskolorna, och många utbildningar som skulle kunna öka chanserna att få jobb kan Arbetsförmedlingen inte hänvisa till. Inriktningen måste därför ändras. När det gäller skolan är detta väldigt viktigt. Annars är risken att det framöver blir ännu fler arbetslösa ungdomar än i dag. De kommer direkt från grundskolan eller gymnasiet utan godkända betyg och har mycket små chanser att få jobb.
Det största problemet är såklart grundskolan. Om man inte ens kan gå vidare till gymnasiet är chansen att få jobb väldigt liten. Det andra problemet är de som hoppar av gymnasiet eller inte får godkända betyg där. De har också dåliga chanser på arbetsmarknaden. Här krävs en omläggning av hela utbildningspolitiken.
Det som har skett de senaste två mandatperioderna är att man har lagt mycket administration på lärarna, vilket tar tid från undervisningen. Det är där man borde lägga tiden, och man borde se till att det finns tillräckligt många lärare.
Hela personalkollektivet måste förstärkas, även skolsköterskor, kuratorer och alla insatser som krävs - inte minst speciallärare som kan hjälpa barn med särskilda behov. I dag krävs på de flesta håll en diagnos för att få hjälp. Många har ingen diagnos och får det kanske aldrig. Skolpolitiken och jobbpolitiken hänger ihop.