Fru talman! Det är inget absolut krav för en riksdagsledamot, men det är en tillgång att ha suttit i en kommunal överförmyndarnämnd. I mitt fall var det kommunstyrelsens arbetsutskott i Kungsbacka som lärde mig en del av de här sakerna. Kanske är det så att man lever med föreställningen att det är från Stieg Larssons böcker om Lisbeth Salanders värld som alla gode och för den delen onde män kommer.
På en överförmyndarnämnds dagordning hamnar den ytterst begränsade mängd ärenden som kräver dess beslut i någon form. Ofta handlar det om svårigheter att hitta en lämplig person för ett visst uppdrag som kanske är extra komplext. Det kan handla om svårigheter att få in årsräkningar. Det kan handla om behov av specifik utbildning för åtaganden som kräver speciell kompetens och är särskilt tidskrävande. I enstaka fall förekommer det anklagelser, inte sällan från huvudmannens egna anhöriga, mot förvaltare och gode män som de anser ha misskött sitt uppdrag. Inte sällan handlar missnöjet om beslut som fattats i huvudmannens intresse men som går emot och missgynnar den som klagar.
Systemet med gode män är unikt. Tack vare människors uthålliga engagemang och till stor del ideella insatser fungerar det väldigt väl. Det är svårt att se hur det skulle fungera bättre i någon annan form. Ett särskilt ansvar för det ligger naturligtvis hos oss som har att hantera familjebalken och annan lagstiftning, hos kommunernas överförmyndare, hos de länsstyrelser som har till uppgift att utöva tillsynen och ytterst också naturligtvis hos de människor som åtar sig det svåra och viktiga uppdraget att vara god man eller förvaltare åt en medmänniska.
Regeringens förslag grundar sig på flera utredningar. Den äldsta som jag har hittat är från 2002. Propositionen heter
Bättre förutsättningar för gode män och förvaltare
och syftar till att stärka huvudmannen, skärpa kraven på gode män och förvaltare och samtidigt underlätta deras tillvaro, särskilt när de behöver bli befriade från ett uppdrag. Det har varit ett arbete som har pågått lång tid men som nu har kommit till någon form av avstämningspunkt. Det är inte vägs ände men ett avstamp för det fortsatta arbetet framåt. Med några undantag, främst från Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna, råder det enighet om att det är bra förslag som borde få riksdagens godkännande.
Socialdemokraterna har haft invändningar och intar en något kryptisk inställning. Man motsätter sig inget av det som föreslås, men man vill se över lagstiftningen i dess helhet och göra den mer ändamålsenlig utifrån de behov som finns i dag.
Om jag tolkar Jonas Gunnarsson rätt menar han att det huvudsakligen fungerar bra i dag, men han är mer orolig för framtiden. Jag kan dela den oron. Kanske har också Socialdemokraterna läst för många romaner, eller så vill ni göra en markering av något slag mot regeringen. Det är inte så konstigt när det är några månader kvar till valet. Men om ni inte vill precisera mer vad invändningarna handlar om är det svårt att ta ställning till vad ni vill.
Vänsterpartiet och den förträffliga Marianne Berg - som alla har talat väl om, och jag instämmer i detta - vill ställa krav på att alla gode män och förvaltare ska erhålla någon form av obligatorisk utbildning. Det innebär något slags stegvis, successivt, överförande av ansvaret för åtagandet till kommunerna. På något annat sätt kan jag inte tolka förslagen att kommunen ska överta ansvaret till dess en ny god man utsetts. Enligt ett annat förslag ska kommunen åta sig någon form av försäkringsansvar för den gode mannens räkning.
I övrigt ligger förslaget här i linje med vad Vänsterpartiet vill, nämligen att stärka huvudmännens rättigheter och underlätta arbetet för dem som har åtagit sig det viktiga uppdraget som god man och förvaltare åt kanske en nära anhörig, en medmänniska.
Sverigedemokraterna har liknande förslag, men de vill intervenera i kommunernas ansvar och där reglera hur arvoden ska räknas ut och fördelas mellan olika uppdrag. Kanske föga förvånande skjuter de in sig på de människor som antar det viktiga uppdraget att vara god man åt ensamkommande barn och som på något sätt vill bidra till att dessa människor på flykt ska få en bra start i livet i Sverige.
De riktlinjer som styr fördelningen av arvodena kommer ursprungligen från Sveriges Kommuner och Landsting, men de beslutas ytterst av kommunerna. Kostnaden belastar ytterst huvudmannen - om denne har tillgångar. Det är en bra ordning. En reglering av detta leder i likhet med Vänsterpartiets inställning till att verksamheten successivt överförs i offentlig regi. Kanske är det en sådan utveckling Socialdemokraterna önskar sig. Det är inte mycket vi får reda på om oppositionspartiernas avsikter. Jag ser att tendensen finns i de förslag som har lagts fram.
Fru talman! Centerpartiet står bakom en politik där civilsamhället är starkt och där människors idealism och känsla för sina medmänniskor tas till vara - men exploateras inte.
Vi vill också att kommunerna ska fatta beslut om höjda arvoden. Men att försvåra tillsättandet av gode män och förvaltare genom alltför många kontroller och omfattande krav på utbildningar tror vi på sikt kommer att undergräva systemet och åstadkomma en alltför hög tröskel för många att våga och vilja ta sig an det viktiga uppdraget.
Huvudmannen, i den mån denne är förmögen att bestämma och kommunicera sitt val, ska ha inflytande över vem som förordnas. Personens lämplighet och förmåga att utföra sitt uppdrag måste kontrolleras noga, dels för att kontrollera så att inga intressekonflikter föreligger, dels för att se till så att hen är lämplig och kan utföra uppdraget att företräda sin huvudman och verka för dennes bästa.
I uppdraget att företräda och förvalta egendom krävs ibland särskild erfarenhet. Det kan gälla att förvalta kapital eller fastigheter, det kan bero på huvudmannens egna behov eller det kan handla om en sjukdomsdiagnos där det krävs särskilda kunskaper. Demens har nämnts.
Självklart ska den som har åtagit sig ett sådant uppdrag kunna bli befriad genast om det innebär en risk för den enskildes hälsa och säkerhet. Om man till följd av egen sviktande hälsa eller dödsfall inte kan fullfölja sitt åtagande är det inte de anhörigas, de efterlevandes, uppgift att städa upp. Det måste överförmyndaren ha resurser att åta sig.
Centerpartiet tillstyrker regeringens proposition och välkomnar att det ges bättre förutsättningar för gode män och förvaltare. Det är ett bra system, men det står och faller helt och hållet med att någon vill åta sig att vara god man eller att vi kan intressera den yngre generationen för uppdraget så att inte de människor som åtar sig uppdraget dör ut tillsammans med sina huvudmän.
Många huvudmän är unga, och de behöver någon som är i samma ålder och förstår deras behov. Detta står och faller med vilka förutsättningar vi kan ge. Självklart har nivåerna på arvodena betydelse, men man måste ha i åtanke att den som står för arvodet är huvudmannen själv. Detta måste vägas emot vilken betalningsförmåga de kan förväntas ha.
Därför är det av yttersta vikt att vi ger de gode männen så goda förutsättningar som möjligt och att vi på olika sätt stöder dem som åtar sig de viktiga uppdragen med utbildning. Både för den gode mannens och huvudmannens skull är det viktigt att inte antalet uppdrag blir så många att det påverkar förmågan att ge den enskilde det stöd denne har rätt till. Förslagen här syftar till det.
Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
Jag vill i likhet med andra talare rikta ett särskilt tack till talmännen, till Riksdagsförvaltningen, till kammarkansliet och alla duktiga sekreterare samt till alla kolleger i civilutskottet. När man kommer in i denna lokal känner man att det är kallt, men den värme som finns mellan oss ledamöter och den hetta som vi ibland visar upp i debatterna kännetecknar inte alls temperaturen i lokalen.
Jag hoppas på ett återseende snart efter valet, och jag hoppas att ni alla får en avkopplande och skön ledighet. Tack, Veronica, för ditt ordförandeskap. Det har varit en tuff tid, och du har skött ditt uppdrag mycket väl. Tack ska du ha!
(Applåder)