Herr talman! Som vi hörde har vi i det här betänkandet samlat ihop ett drygt åttiotal motionsyrkanden som handlar om det förebyggande folkhälsoarbetet. Det här betänkandet kan göra ett lite spretigt intryck. Vi har inte mindre än 23 reservationer och sju särskilda yttranden. Ändå vill jag nog hävda att vi har en ganska stor enighet både i socialutskottet och mellan partierna när det gäller folkhälsoarbetet.
Vi är alla medvetna om att vi måste arbeta förebyggande och att det kräver både information - det är nödvändigt men inte tillräckligt - och konkreta åtgärder, det som vi brukar kalla för miljöpåverkande åtgärder. Både regleringar och ekonomiska styrmedel behöver alltså användas. Det utesluter naturligtvis inte att vi kan ha delade meningar om vad vi konkret ska göra på en viss punkt.
Men huvudtemat, anledningen till att vi har så många reservationer trots den ganska stora enigheten, är att det går så trögt med folkhälsoarbetet. Det är naturligtvis en typisk oppositionssynpunkt. Vi vill driva på regeringens arbete medan de tre partier som utgör majoritet kanske inte tycker att riksdagen behöver säga så mycket, utan de kan gå och tala med folket i Regeringskansliet vid sidan av.
Men det är ändå lite förvånande att arbetet med de förebyggande insatserna tycks gå så trögt. Jag ska ta ett exempel från alkoholpolitiken, som i stort sett bara är en rubrik i det här betänkandet.
I förra veckan fick vi klart för oss att det inte kom någon proposition om särskild skatt på alkoläsk. Det var någonting som vi hade förväntat oss och som regeringen hade utlovat. Som bekant är alkoläsk ett bekymmer i stort sett i hela Europa när det gäller ungdomar, och man kan säga att det är en cynisk spekulation i ungdomars drickande av söta drycker där man knappt känner alkoholsmaken.
Tjänsteförrättande utrikesministern och allmänpolitiska talesmannen för regeringen kunde då inte säga vad som var orsaken till att vi inte hade fått någon proposition. Men jag måste säga till hans heder att det inte dröjde många minuter efter frågestunden förrän han ringde och sade: Det blir ingen proposition nu, utan det blir en departementspromemoria. Det var nämligen så svårt att definiera vad som menas med alkoläsk.
Det här är lite typiskt. I Tyskland har man redan en skatt på de här dryckerna, som naturligtvis har minskat konsumtionen och därmed skadorna. Danmark har fattat beslut, och Frankrike har fattat beslut. Men hos oss ska det utredas framlänges och baklänges innan vi vågar göra något, och under tiden sprider sig naturligtvis alkoholkonsumtionen bland de allra yngsta med hjälp av den här cyniska produkten. Det är lite deprimerande att ta del av detta.
En annan viktig fråga inom alkoholområdet, som jag inte kan låta bli att nämna, gäller införselreglerna, som vi alla vet är avgörande. Jag har gått igenom regeringens årsbok om EU, och jag hittar inte ett ord om den viktigaste frågan inom det förebyggande folkhälsoarbetet, nämligen att Sverige tillsammans med de andra nordiska länderna har sagt att man vill minska införseln av billig alkohol till Sverige.
Ja, man kan gå igenom de andra områdena, som vi har gjort i det här betänkandet. Vi har spelfrågorna. Vi har gjort tillkännagivanden ett antal gånger från riksdagen till regeringen, men de kraftfulla förebyggande insatserna tycks vara väldigt svåra att få fram. Det som däremot är lätt att få fram handlar om att få öppna nya spelformer, kasinon, nätpoker och så vidare. Vi vill från vårt parti trycka på för att man ska få en ordentlig genomgång av vilka spelformer som är mest beroendeframkallande. Kan vi avstå från dem? Men än så länge har vi inte lyckats med det.
En knepig fråga är: Hur ska vi organisera arbetet på det här området? Ja, vi har nu, ett antal år, haft ett folkhälsoinstitut som har haft till uppgift att ta fram bakgrundsmaterial och också att agera i förhållande till landsting och kommuner och frivilligorganisationer och företag och andra som utgör dem som naturligtvis måste utföra det praktiska arbetet. Men med hjälp av någon, för de flesta utomstående obegriplig, omorganisation har man sagt att det här numera bara ska vara något slags stabsorgan åt regeringen. För säkerhets skull ska det dessutom flyttas till Östersund, så vi får en svacka i sakkunskapen under flera år innan man har hämtat sig från den försvagningen. Ovanpå allt detta har vi dessutom, när det gäller två stora viktiga folkhälsofrågor, ett splittrat arbete i Regeringskansliet med en särskild kommitté för alkoholfrågan och en särskild samordnare för narkotikafrågorna.
Vi har flera exempel i betänkandet på att arbetet går trögt. För tre år sedan kom socialutskottet med ett förslag till hur man ska bekämpa skadligt buller, skadliga ljudnivåer. Det bereds fortfarande inom Regeringskansliet. Vi ska kanske få någon skrivelse senare i vår. Vi har ett särskilt yttrande där vi påminner om de här förslagen.
På samma sätt är det när det gäller åtgärder mot fetma och övervikt och för bättre kost och motion. Det är i och för sig bara lite drygt ett år sedan myndigheterna levererade förslag till departementet, men där har uppenbarligen ingenting hänt ännu.
Man kan fråga sig: Varför går det så här trögt? Det är möjligt att detta förebyggande arbete inte har samma glamour som spektakulära insatser inom vården, alltså hjärtkirurgi och vad det nu kan vara för något, och att det är en av anledningarna till att det satsas så oerhört mycket mer på vård än på det förebyggande arbetet. Det är klart att vårdinsatserna tvingas ju fram. När människor blir sjuka måste vi tillhandahålla vård. Men det förebyggande arbetet är på något sätt lite mer anonymt. Dessutom kan det vara så att en del av de förebyggande åtgärderna är kontroversiella, till exempel om man vill använda ekonomiska styrmedel för att påverka människors beteende. Men som sagt ska vi så småningom få en skrivelse nu i vår, och då får vi väl se vad regeringen tänker om detta.
I Folkpartiets budget, som avslogs av majoriteten i höstas, ville vi satsa 300 miljoner kronor mer på folkhälsoarbetet. Det är insatser som vi vet är ganska billiga i relation till vad det kostar att bedriva vård. Därför är det synd att man inte har velat ta fasta på det.
Precis som föregående talare nöjer jag mig med att yrka bifall till reservation nr 1, som går ut på en nollvision när det gäller självmord på grund av psykisk ohälsa. Det betyder naturligtvis inte att vi bara står bakom den reservationen, men för tids vinnande nöjer vi oss med det.
När det gäller arbetet för att förebygga självmord påpekar utskottet att vi redan har beställt ett sådant arbete av regeringen och att det har satts i gång. Det är bra. Nu understryker utskottet väldigt tydigt att den kompetens som finns hos Nationellt centrum för suicidforskning och det arbete som utförs av den ideella organisationen Spes är värdefullt. Jag utgår från att vi kan tolka det så att de här organisationerna, både centrumet och den frivilliga organisationen, ska involveras i arbetet med att förebygga självmord. Om jag inte är fel underrättad har utskottets uttalande på den här punkten redan haft en viss effekt. Det är ju glädjande att man lyssnar på oss i det fallet.
Jag vill avslutningsvis än en gång understryka att jag inte betvivlar att vår folkhälsominister är engagerad för det förebyggande arbetet, men han behöver uppenbarligen stöd i ryggen av socialutskottet i sin kamp om resurserna inom regeringen. Dessutom behöver vi sätta en blåslampa under jobbet med att överföra till verklighet de förslag som har kommit till Socialdepartementet från myndigheterna när det gäller buller, kost och motion och inte minst insatser för att få en bättre ordning i EU när det gäller våra möjligheter att bedriva en aktiv alkoholpolitik.