Herr talman! Jag står bakom alla Kristdemokraternas reservationer men yrkar bifall endast till reservation nr 1.
För ganska precis ett år sedan hade bland annat Kristdemokraterna framgång för ett tillkännagivande i socialutskottet om att ett nationellt program för självmordsprevention skulle tas fram. Socialdemokraterna blev tvungna att böja sig för den majoritet som vi då hade samlat ihop för att begära detta. Utöver Gabriel Romanus långa lista med exempel på tröghet är detta faktiskt ett lite obehagligt exempel, tycker jag, på tröghet.
Hela det här seklet, som är några år åtminstone, har partierna i opposition begärt att vi ska göra mer och göra bättre på området självmordsprevention och begärt ett nationellt program för självmordsprevention. Nu ska det bli verklighet. Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet har fått ett uppdrag att skriva ett sådant program, och det ska vara klart den 15 december.
Alliansen, vi fyra partier tillsammans, vill i reservation nr 1 driva på det här arbetet med att också uttala en nollvision för självmord till följd av psykisk ohälsa. Att uttala en nollvision kan kritiseras. Det är kanske till och med lätt att raljera lite över ordet, att säga att det är ett ord som är för stort och att detta är något som naturligtvis inte bokstavligen kan uppfyllas. Noll kan inte uppnås, inte beträffande självmord och inte heller beträffande trafiken. Men jag är övertygad om att det har fungerat som en samlande vision för trafikskadearbetet.
År 1965 dog 1 313 människor i trafiken i Sverige - vårt värsta trafikår i Sveriges historia. Då hade vi 1,9 miljoner bilar. 2005 dog 440 människor i trafiken, och då hade vi i Sverige 4,6 miljoner bilar. Det betyder inte att ordet nollvision har genomfört detta, men det har ändå medverkat till en mobilisering av en serie åtgärder på trafikens område. Vi har också haft en central myndighet som målmedvetet har drivit på arbetet i många år. Det har resulterat i mycket färre döda i trafiken.
På samma sätt är jag övertygad om att vi skulle kunna komma betydligt längre beträffande självmord. Det är naturligtvis ett minst lika angeläget arbete som att stoppa trafikdöden.
Antalet självmord har visserligen också minskat, från 2 237 år 1980 till 1 376 år 2003, som är det senast tillgängliga kompletta statistikåret. En minskning med nära 1 000 personer är naturligtvis en fantastisk förbättring. Men självmord är fortfarande en av de vanligaste dödsorsakerna i åldersgruppen 15-44 år. Man kan också se en viss ökning i åldersgruppen 15-24 år, det vill säga de unga. Jag tycker att den lilla ökning som vi ser bland de unga understryker vikten av att hålla i detta arbete och driva på det.
Vi har ett antal andra kunskaper som är aktuella som understryker vikten av att det här arbetet verkligen hålls i. Vi ser att alkohol- och narkotikamissbruket har ökat. Även om det har skett en viss avmattning i konsumtionen 2005, är nivån på alkoholkonsumtionen 30 % högre än för tio år sedan.
Socialstyrelsens folkhälsorapport, som nyligen har lämnats till regeringen, pekar på att alltfler unga vårdas på sjukhus för alkoholförgiftning igen. Och vi känner väl till att när det gäller att fylla den nationella handlingsplanen mot självmord med ett effektivt innehåll kan vi inte gå runt att det måste handla om väldigt breda samhällsinsatser mot bland annat alkohol- och drogmissbruket. Det hör intimt ihop.
Maria Ungdom har nyligen redovisat problemen bakom flickors respektive pojkars narkotikamissbruk. De har gjort ett antal intervjuer med ungdomar som de har fått kontakt med.
De visar att för flickorna var typiska problemområden depressiva drag, självmordstankar, självskadande beteenden, familjerelationsproblem och skolk. För pojkarna fanns bredvid narkotikan kriminalitet som en stor faktor. Där fanns också familjerelationsproblem, igen, som en stor grupp, precis som för flickorna. Det handlade även om skolproblem och skolk. I den problembild som i värsta fall kan ge ett självmord ligger alltså mycket av hur folk mår psykiskt sett, och det hänger i sin tur intimt ihop med drogvanorna.
Ungdomsstyrelsen har i en rapport nyligen visat att andelen unga med symtom på psykisk ohälsa har ökat under de senaste åren. Folkhälsoinstitutet hävdar att den psykiska ohälsan också har ökat. Apotekets försäljning av antidepressiva medel till unga har ökat - till och med markant, vilket möjligen har skyddat ett antal. Jag tycker inte att man bara ska se negativt på att vi har en ökad medicinering. Det kan naturligtvis också innebära att ett antal människor har fått ett skydd. Men det kan också vara en allvarlig indikation på att både Ungdomsstyrelsen och Folkhälsoinstitutet har rätt i att den psykiska ohälsan har ökat.
Kristdemokraterna har i åratal talat för ett återrustande av missbrukarvården, som vi ju har sett en dramatisk minskning av samtidigt som vi har sett denna dramatiska ökning av alkohol- och narkotikakonsumtionen. Vi har också i många år talat för en resursförstärkning av psykiatrin.
Vi har nu rönt viss framgång. Regeringen försöker vända den här oljetankern av förfall inom missbrukarvården och den psykiatriska vården. Alliansen har svarat upp med att anvisa att vi behöver minst 5 miljarder kronor till ett återtagande av kapacitet inom psykiatrin.
I reservation nr 10 talar vi i alliansen för en ordentlig genomgång för att analysera och förebygga psykisk ohälsa bland barn och ungdomar.
Herr talman! Som så ofta finns i detta betänkande också kristdemokratiska motionskrav om vikten av familjepolitiska insatser för att på lång sikt förbättra ungdomars psykiska hälsa. Därför har vi skrivit reservation nr 10, där vi talar om detta.
Rädda Barnen har öppnat en webbplats som barn till frånskilda föräldrar kan vända sig till för att få psykologhjälp. Webbplatsen har snabbt dränkts av angelägna nödrop om att barnen inte blir sedda i föräldrars upptagenhet av sina egna konflikter och att barnen är förtvivlade över att slitas mellan föräldrarna. Rädda Barnen har också redovisat en rapport som berättar att tre av tio barn till ensamstående föräldrar lever i fattigdom.
Allt det här understryker vikten av det som vi tidigare har talat om - missbrukarvården och återrustande av psykiatrin. Det har sin plats. Men vi måste också på alla sätt stötta familjerna så att de kan ta sitt ansvar för det uppväxande släktet. Vi kommer aldrig att kunna anställa tillräckligt med stöd i den offentliga sektorn för att människor ska uppleva tillräcklig bärighet i livet.
Jag värderar det, herr talman, som en stor kristdemokratisk framgång att vi i dag har tillgång till familjerådgivning i alla Sveriges kommuner. Erfarenheten visar dock att familjerna ofta kommer för sent till familjerådgivningen. De kommer när konflikterna är fastkörda och positionerna så låsta att det inte går att komma fram till riktigt goda lösningar.
Vi tycker att det är angeläget att varje kommun tänker igenom sin sociala meny, som vi brukar säga. Vad kan göras för att familjerna ska kunna ta ansvar för sina barn på bästa sätt? Vi har familjecentraler på somliga håll. De behöver bli fler. De behövs för att man på ett öppet och naturligt sätt ska få en relation till människor som lever i utsatthet så att inte exempelvis socialtjänsten blir en hotande myndighet för familjen utan en positiv part som kan bistå i att familjerna själva får bärighet.
Man kan tänka igenom om det finns föräldrautbildning i kommunen, och en rad andra insatser som kommunen skulle kunna göra till en billig penning men som man skulle kunna få en hög utväxling av i form av en förbättrad folkhälsa och till och med, tror jag, ett lägre självmordsantal.
Herr talman! I reservation nr 18 talar vi gemensamt för att sjukvården i alla avsnitt måste arbeta hälsofrämjande och i alla sammanhang stärka individens möjligheter att ta ett större ansvar för egenvård och hälsa. Det gäller allt ifrån personalens attitydförändring - att tala rakt om patientens alkoholvanor - till utbildning av patienter och att nå bestämda program för ökad hälsa.
I budgetsammanhang har Kristdemokraterna föreslagit försöksverksamhet i något landsting för att när en person, exempelvis 25 år och överviktig, möter sjukvården så ska det finnas ett program som ingriper nu, och inte väntar till dess att personen återkommer vid 45-50 års ålder med sin första hjärtinfarkt. Det har vi inte lyckats få igenom hittills, men det är säkert sådant som kommer som inslag i det viktiga folkhälsoarbetet.
Därmed, herr talman, vill jag än en gång återkomma till att yrka bifall till den angelägna reservationen nr 1.