Herr talman! I Göteborg går det omkring kvinnor
med örhängen, hängsmycken och broscher gjorda
av skärvor från ostindiefararen Götheborgs
porslinslast. De gör det helt legalt. I Brunnsparken
i Göteborg kan man gå på stenplattor utlagda runt
en skulptur med fontän som heter Såningskvinnan,
men som allmänt kallas för Johanna. Dessa
stenplattor har inläggningar med porslinsskärvor
från samma porslinslast. Även detta är legalt. Så är
även bruket av skärvor som golv- och
väggbeklädnad i högreståndsvillor i samma stad.
Men om den skärva som jag nu här håller i min
hand inte återbördas till sina 10 miljoner kamrater
ingående i den fyndmassa som grävts fram ur vraket
där det ligger på botten vid Hunnebådans grund
sedan den 12 september 1745 under den stora
utgrävningen 1987--1993, utan i stället säljs för att
t.ex. hjälpa till med finansieringen av utskrivandet
av slutrapporten från undersökningen, som det
saknas pengar till, eller för att få råd med
slutkonserveringen av den bärgade akterspegeln,
som för närvarande ligger på Göteborgs
sjöfartsmuseum, är detta inte lagligt.
Man kan fråga sig: Vadan denna skillnad? Jo, de
andra skärvorna -- till skillnad från den som jag har
med mig här -- togs upp för ca 90 år sedan vid vad
som närmast kan kallas en vrakplundring. De som
har tagits upp de senaste åren har tagits upp efter
det att den nuvarande lagstiftningen rörande
fornfynd kom till.
Utskottet har i år liksom för fyra år sedan, när en
liknande motion väcktes, talat om att en utgrävning
skall vara avrapporterad innan en försäljning
eventuellt skulle kunna komma i fråga. Regeringen
tyckte likadant när den yttrade sig året därpå.
Det gamla talesättet om att medan gräset gror dör
kon stämmer i detta fall. För att kunna ha råd att
göra en avslutning av utgrävningen behövs medel,
som t.ex. hade kunnat tillskapas genom en
försäljning. Men den kan eventuellt inte ske förrän
nämnda slutrapport har levererats. Det är alltså en
omöjlig ekvation.
Detta är en av de genom tiderna största
marinarkeologiska utgrävningarna i Sverige. Den
har skett utan skattepengar genom ett frivilligt
arbete under sju år. De som har arbetat med att ta
fram hela denna fyndmassa känner sig minst sagt
snopna. Det är fråga om man över huvud taget skall
kunna behålla det uppgrävda som det i dag ligger.
Om man inte kan ta hand om det, som
Riksantivarieämbetet menar, skall det deponeras i
havet igen.
I utskottets utlåtande talas om möjligheten att
deponera. Men det är här fråga om deponi i nästan
samma betydelse som vid sophantering, något som
inte är att tänka på i detta läge. Det är vad som
återstår. I en grop ett stycke från vraket kommer
man att dumpa ca 10 ton, dvs. 10 miljoner,
uppgrävda skärvor av porslin och lägga makadam
över dem. Man kan ytligt sätt tycka att arbetet
därmed nästan har varit meningslöst.
Herr talman! Försök att förklara för allmänheten
att det är så här man hanterar fyndmassan! Det rör
ju sig inte på något sätt om unika föremål.
I motionen har vi tagit upp ett annat exempel. Om
det är den gamle läraren i mig som gör att jag i dag
tar fram ett andra föremål till förevisning må vara
osagt. Detta är en kritpipa. Den är dock inte ett
arkeologiskt föremål. Jag har köpt den för detta
ändamål.
När Svenska landstingsförbundet för några år
sedan skulle bygga sitt stora flotta hus vid
Hornsgatan hittade man där vid utgrävningar inte
100 000, som jag under många år har sagt, utan
250 000 kritpipor av detta slag. Det är alltså fråga
om en kvarts miljon kritpipor. Det var många som
ville köpa dem. De kommer från en stor
importfirma som fick sitt hus nedbränt i början på
1700-talet. De hade alltså legat där ca 250 år.
Jag kan inte säga att dessa 250 000 kritpipor på
något sätt är unika. Vad är det då som har hänt med
dem? De har man inte heller kunnat bevara. De har
dokumenterats. Det finns rapporter om detta. Men
Stockholms stadsmuseum kan inte förvara dem.
Förvaring är ett av de stora problemen för våra
museer i landet. Man bevarar ett litet urval av dessa
pipor, och resten mals sönder till kritpulver.
Det finns alltså en stor möjlighet att sälja detta,
icke unika, föremål. På det sättet kan man hjälpa
till för att få mer pengar till vidare forskning,
bearbetning och kanske t.o.m. till förvarande av
det som har grävts fram.
Gå ut och tala med folket på gatan, som via sin
landstingsskatt och på annat sätt har varit med och
bekostat den utgrävning som gjordes! Förklara det
logiska i att man mal sönder de uppgrävda
föremålen när de inte kan bevaras och inte får
säljas! Jag skulle vilja veta om någon av de få som
just nu sitter här i kammaren kan försvara den
hanteringen.
Herr talman! Det finns nu liksom 1989 vissa
öppningar i utskottets utlåtande. För att markera
att jag tycker att detta trots allt är en viktig fråga
dristar jag mig till att yrka bifall till motionen.