Herr talman! Vi är överens om många viktiga förslag i det betänkande som vi ska ta ställning till, men jag vill ändå ställa frågor till regeringspartiets företrädare: Varför väljer regeringen ändå att inte säga nej till isolering?
Man kan på Vårdguiden läsa om vad barnmisshandel är. Man kan läsa om psykisk misshandel, sexuella övergrepp och fysisk misshandel. Bland exemplen på psykisk misshandel står att någon låser in barnet. Barnrättskommittén och FN:s tortyrkommitté har gjort uttalanden. Regeringen skriver i sin bedömning av dem att de inte är rättsligt bindande.
Sverige var först i världen med att förbjuda barnaga. Många tyckte att Sverige var konstigt och sa att det aldrig kommer att funka. Men vi valde att gå den vägen därför att vi vill värna barnens rättigheter. Det är bara när man får verktygen som man agerar annorlunda. Det är därför vi vet att sättet att bekämpa barnmisshandel är att stärka föräldrarna i att hitta andra verktyg. Vi vet att föräldrar som själva blev slagna som barn eller utsatta för psykisk misshandel som barn löper större risk att utsätta sina egna barn för samma sak. Vi måste ge dem andra verktyg.
Vi säger här att det är möjligt att fortsätta att låsa in barn fastän vi vet att det sker på otydliga grunder. Det sker fastän det inte skulle behövas, och det sker därför att de verktyg som behövs inte finns. Varför går inte regeringen hela vägen och säger att psykisk misshandel av barn i form av inlåsning inte ska tillåtas?