Fru talman! Regeringen och framför allt näringsministern hade under 2009 och 2010 en nyckelposition när det gällde hur Saabs framtid skulle gestalta sig.
Försöken att hitta en hållbar framtida lösning för Saab handlade till stor del om finansieringsfrågor. Vem skulle kunna gå in som ny ägare eller delägare och på vilka villkor? För att nya ägare skulle kunna komma in krävdes godkännande från fyra parter: den svenska regeringen, Riksgälden, EIB och GM.
Regeringskansliet medverkade 2009 till att Riksgälden samlade in information om en Vladimir Antonov som var intresserad av att gå in som delägare. Några slutsatser av informationsinhämtandet drogs dock inte av regeringen. I december 2009 stod det klart för före detta näringsministern Maud Olofsson att GM och EIB aldrig skulle acceptera Antonov som ägare av Saab.
Denna information undanhöll före detta statsrådet Riksgäldskontoret. Efter nya propåer prövade Riksgäldskontoret lämpligheten av Antonov som finansiär 2011 utan vetskap om att regeringen hade information om att finansiären aldrig skulle godkännas av General Motors och EIB vilket, som tidigare konstaterats, var en förutsättning för finansiärens inträde som ägare av Saab.
Riksgälden kom i sin prövning 2011 fram till att det inte fanns några hinder för Antonov att gå in som delägare. Inte ens när resultatet av denna prövning blev känt såg Maud Olofsson någon anledning att informera Riksgälden om detta faktum.
Självklart måste regeringen se till att de myndigheter man ansvarar för har så bra underlag som möjligt för sina beslut. Frågan blir därför varför Maud Olofsson inte ville berätta för Riksgälden vad hon visste om skälen för att Antonov aldrig skulle accepteras som delägare i Saab. Varför lät hon Riksgälden pröva Antonov som ägare när hon visste att GM och EIB sagt blankt nej till honom som ägare och dessutom, åtminstone delvis, stod bakom detta blanka nej.
Det har också framkommit att den information som regeringen undanhöll Riksgälden kom från källor som regeringen satte en hög grad av tilltro till. Att informationen inte nådde Riksgäldskontoret kan ha bidragit till att skapa en onödig förvirring och möjlig försening i arbetet med att hitta en långsiktig lösning för Saab.
Det är anmärkningsvärt att före detta statsrådet Maud Olofsson inte förstod vikten av att informationen delgavs Riksgäldskontoret inför dess prövning 2011. Enligt min personliga uppfattning är det så anmärkningsvärt att det framstår som närmast obegripligt. Det går inte att riktigt komma ifrån känslan att det kan finnas delar av detta skeende som inte kommit fram i samband med granskningen av detta ärende.
I detta anförande instämde Phia Andersson och Hans Hoff (båda S).