Fru talman! I de dagar vi nu går igenom är det Ukraina som dominerar. Så är det; det går inte att komma ifrån. Vi satt ju här tillsammans i kammaren och lyssnade på talet från president Zelenskyj.
Jag hade häromveckan tillsammans med några kollegor möjlighet att medverka i en digital interparlamentarisk konferens som handlade om en ambitiös framtid för Europas kvinnor efter covid-19. Där deltog en ledamot från Ukrainas parlament. Vi satt alltså och diskuterade de här stora och viktiga frågorna tillsammans över Europa. När det då kommer in en ledamot från Ukrainas parlament som börjar ingå i diskussionen men som så småningom ändå noterar att det här är jätteviktiga frågor, men för oss handlar det om överlevnad - då kan man inte annat, fru talman, än att gripas av detta och av stundens allvar.
Fru talman! När det gäller betänkande AU8, som handlar om jämställdhet och åtgärder mot diskriminering, finns det anledning att hänvisa lite grann till en debatt vi hade i höstas. Det gäller debatten om utgiftsområde 13. Jag kunde då konstatera att det i detta utgiftsområdes jämställdhetsdel fanns en enighet i kammaren om regeringens politik för jämställdhet. Detta, fru talman, kunde jag med tillfredsställelse konstatera. Det är viktigt att alla åtta partier här i kammaren kan vara överens om så viktiga frågor som jämställdhet.
Det var naturligtvis diskussioner fram och tillbaka även då. Men jag kan se, fru talman, att det är lite mer spretigt när vi diskuterar detta betänkande. Man kan kanske hitta sprickor i den enighet vi kunde se i höstas.
Jag varnade, fru talman, lite framsynt redan i höstas för att enigheten kanske är lite grann av en chimär. Jag skulle vilja ta upp här i mitt anförande vad jag menar.
Jag delar den liberala ledamoten Malin Danielssons uppfattning att det var viktigt att vi räddade Jämställdhetsmyndigheten. Jag tycker att det var ett klokt och riktigt uttalande. När det gäller den typen av frågor kan man naturligtvis ha lite olika uppfattningar. Jag delar Liberalernas syn här att Jämställdhetsmyndigheten är viktig.
Man kan ha lite olika uppfattning om exakt hur jämställdhetsarbete eller arbete mot diskriminering ska organiseras. Man kan absolut ha lite olika uppfattning om till exempel exakt vilka sanktioner som Diskrimineringsombudsmannen ska ha och hur kostsamt det så att säga ska vara att diskriminera någon. Men det är ändå bra om det finns någon sorts enighet om att diskriminering är fel och att vi ska motverka diskriminering i största möjliga omfattning. Det är också viktigt att vi då kan vara överens i den här kammaren om att jämställdhet är ett viktigt mål att sträva efter.
Det jag skulle vilja rikta kammarens ledamöters och åhörarnas uppmärksamhet på är att det krackelerar lite grann när det gäller uppfattningar och huruvida vi faktiskt ser på det här med jämställdhet på samma sätt. Jag deltog häromveckan i CSW, alltså FN:s Commission on the Status of Women, och kunde konstatera att där kan en mängd olika länder med helt olika utgångspunkter säga att de vill ha jämställdhet och demokrati, men när man går ned på detaljerna och diskuterar frågorna konkret märks det, fru talman, att de inte ser på det riktigt likadant.
Fru talman! Jag tänkte visa upp några exempel i dagens betänkande, och det handlar om Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.
I reservation 1 ger Moderaterna uttryck för det blå, kapitalägande partiets syn på detta och konstaterar: "Det kan konstateras att skillnaderna mellan kvinnors och mäns ägande är stora. Forskningsöversikter visar att det beror på flera faktorer. Eftersom kvinnor generellt sett tjänar mindre än män så minskar deras möjligheter till investeringar och ägande. Vidare finns normer och stereotyper som utgör hinder för kvinnors ägande."
Det är naturligtvis ett korrekt ställningstagande, och jag delar den synen och tycker att det är klokt att se på det så. Det är ändå spännande att se hur man sedan går vidare, för då skriver man: "Genom att få bättre kunskap om ägande kan vi långsiktigt få till en förändring."
Lite spontant kan man tänka sig att det kanske skulle vara intressantare att skaffa sig bättre kunskap om vad det är som gör att kvinnor generellt sett tjänar mindre eller vad det är som får de stereotypa uppfattningarna om kön att vara så stora i samhället. Men där missar Moderaterna lite grann, och det är för att detta blå, kapitalägande parti bara kan se till ägandet. Och det är klart, fru talman, att det inte är fel med några färre Marcusar och några fler Antonior. Jag tycker att det skulle vara en bra utveckling. Men då kan man också fundera på varför Moderaterna är motståndare till att man kvoterar i bolagsstyrelser och hur man hanterar de här frågorna.
Det kan se ut, fru talman, som att vi är överens, men när man skrapar på ytan ser man att vi har väldigt olika referensramar.
Fru talman! När det gäller reservation 2 skriver Sverigedemokraterna, det bruna manspartiet: "Varje individ ska stå fri att göra sina egna individuella livsval, utan att det offentliga ska försöka styra eller påverka dessa val. Vi förespråkar en formell jämställdhet där varken kvinnor eller män särbehandlas på grund av sin könstillhörighet. Vi använder oss inte av ytliga analyser av hur kvinnor respektive män fördelar sig på olika områden som ensamt underlag för att avgöra hur jämställt samhället är. - - - Vi motsätter oss därför starkt en politik som bygger på förväntningar eller mål om en viss fördelning. Vi anser därmed att de jämställdhetspolitiska målen behöver uppdateras och att regeringen bör återkomma med förslag som inte längre innehåller skrivningar om en jämn könsfördelning."
Det kan ju vid en första genomläsning låta lite oskyldigt. Men jag hörde en gång en tv-intervju med en av de ledande ayatollorna i Iran som efter en fråga från en västerländsk journalist om varför man inte premierade jämställdhet i Iran såg lätt förvånad ut och sa: Men vi är absolut jämställda - kvinnor bestämmer allt i hemmet, och vi män bestämmer utanför hemmet!
Den synen på jämställdhet överensstämmer inte riktigt med en modern människas syn på jämställdhet. Att Sverigedemokraterna inte gillar kvotering och så där kan vem som helst konstatera genom att titta på sammansättningen av deras riksdagsgrupp. Orsaken till att den svenska riksdagen ändå är rimligt jämställd är att vi socialdemokrater faktiskt ser till att varva våra listor. En gång i tiden tog vi ett sådant beslut, och det har faktiskt lyft hela det här parlamentet, hela den här riksdagen, till en mycket mer jämställd nivå. Sverigedemokraterna har lite grann att leva upp till där. Det är spännande att man kan läsa detta direkt i deras egna texter och alltså inte behöver konstra till det mer än så.
Sedan har vi Kristdemokraterna, det mörkblå, konservativa partiet, och reservation 4. Där står: "Jag anser att den jämställdhetspolitiska debatten behöver förändras. De problem som kvinnor möter och brottas med bör belysas till skillnad från de frågor och symbolprojekt som alltför ofta diskuteras. Enligt min mening krävs det en ny inriktning för jämställdhetspolitiken, med bl.a. en annan syn på balans mellan arbete och familj, med mer valfrihet och flexibilitet. - - - Det måste därför vara tillåtet att välja på vilket sätt man som förälder vill prioritera sitt liv utifrån sina egna förutsättningar, önskemål och perioder i livet. Jag anser att regeringen bör lägga om inriktningen för jämställdhetspolitiken och öka förutsättningarna för familjer att göra egna val utifrån de utgångspunkter som redogjorts för ovan."
Fru talman! Det går inte att läsa det här på något annat sätt än att man inom Kristdemokraterna tycker att utvecklingen i Sverige går åt fel håll. Det kan bara läsas på det sättet att det var bättre förr när fler kvinnor än i dag stannade hemma och tog hemmaansvaret och fler män än i dag tog ansvaret för inkomsterna i familjen eftersom man är missnöjd med hur jämställdhetspolitiken ser ut i dag och man vill lägga om inriktningen.
Jag tror att många av oss här inne kan vara överens om att vi har lång väg kvar. Vi har mycket mer att göra när det gäller att fördela det oavlönade hemarbetet och se till att fördela livsinkomsterna jämnare mellan män och kvinnor. Vi har mycket mer kvar; vi har en lång väg att gå. Men att då vilja ändra inriktningen kan bara betyda att man vill gå bakåt, fru talman. Det tycker jag är djupt problematiskt. Det är det klassiska 50-talshemmafruidealet som kommer fram, om än möjligen med lite vackrare ord.
Fru talman! Innan jag slutar vill jag gå tillbaka till att tala om Ukraina. Det som har skett - det fasansfulla kriget och den flyktingström som har uppstått - har inte bara uppmärksammats som ett krig och en flyktingkatastrof, utan det har också skapat farhågor om att den här katastrofen ska innebära människohandel, prostitution och utnyttjande av kvinnor. Det finns också en jämställdhetsaspekt av katastrofen. I krigets vansinne och brutalitet har surrogatmoderskapsindustrin i Ukraina och de komplikationer och fasor som detta har lett till påvisats. Det finns också anledning att se på detta ur ett jämställdhetsperspektiv. Jag tror att det är otroligt viktigt att vi tar till oss jämställdhetsperspektivet i den här katastrofen.
Jag vill också avslutningsvis poängtera, precis som jag gjorde i höstas när vi diskuterade utgiftsområde 13, hur de här idéerna som sprids om att kvinnor inte finns och hur ett sådant språkbruk som avhumaniserar kvinnor i sig leder till handel, prostitution och surrogatmoderskap. Man handlar med kroppar. Man konsumerar. Detta, fru talman, är någonting som kammaren bör hålla ögonen på och faktiskt ta till sig som en viktig jämställdhetsfråga.
Med detta vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)