Fru talman! Även jag måste protestera mot socialministerns historieskrivning när det gäller skatten för pensionärerna. Lars-Arne Staxäng redogjorde för sakförhållandena på ett bra sätt. Därför ska jag inte uppehålla mig vid det.
Jag vill i stället ställa en fråga om hur vi kan få till stånd ett längre arbetsliv. Det är viktigt för hur pensionerna ska se ut i dag men kanske framför allt framöver. Diskussionen kretsar mycket kring hur man kan skapa incitament för människor att stanna kvar längre på arbetsmarknaden, alltså ett senare utträde från arbetslivet.
Det finns dock ett annat sätt att åstadkomma detta. Det är att försöka få unga människor att etablera sig tidigare på arbetsmarknaden. Vi vet att ungdomar etablerar sig ganska sent på arbetsmarknaden i Sverige. När SCB har följt upp detta under 2000-talet har det varierat mellan 26 och 29 år för män, och det är ännu senare för kvinnor. I början av 90-talet låg etableringsåldern på 20-21 år.
Det finns förstås naturliga skillnader, eftersom fler studerar längre och så vidare. Men även i jämförelser med andra jämförbara länder i fråga om när ungdomar tar ut sin första akademiska examen ligger Sverige ett par år över snittet i OECD, faktiskt uppåt fyra år över länder som Storbritannien och Nederländerna. Det får såklart stor påverkan på personernas framtida pensioner.
Min fråga till socialministern gäller vad regeringen gör för att stimulera tidigare etablering på arbetsmarknaden.