Fru talman! Tack för frågorna, Katarina Luhr!
Tror gör man i kyrkan, brukar det ju sägas. Att vi tror så mycket om framtiden är problematiskt. Klimatreligionen som har vuxit upp har nämligen alltid det värsta scenariot som utgångspunkt, och resten av politiken ska formas efter det. Jag tror att det är olyckligt i flera led. Det blir dyrt, och när vi i praktiken självspäker oss genom långtgående politiska reformer som tvingar vår industri ut ur Europa minskar inte koldioxidutsläppen på något sätt. Koldioxidutsläppen ökar jättefort. Det är bara det att det sker någon annanstans.
Jag delar kanske inte riktigt Katarina Luhrs bild, som jag var inne på. Man ska ta frågan på allvar – det är inte det – men man ska kanske inte utgå från det värsta scenariot varje gång. Jag tror att ledamoten oroar sig för klimatet i samma omfattning som jag tror att de flesta miljöpartister gör. Men då ska de kanske inte lägga ned svensk kärnkraft och ersätta den med så kallat förnybart, som tvingar oss att använda en backup, som är kolkraft från kontinenten. Då tar vi bort ren el som inte är belastad med de här koldioxidutsläppen och skapar ett väldigt problematiskt elsystem, som definitivt släpper ut betydligt mer koldioxid.
Jag tror kanske inte att Sveriges bidrag till omvärlden är omställningen som innebär att bygga batterifabriker och ändra oss när det gäller kolet. Jag tror att vi helt enkelt ska hitta teknologi som kan stå sig på marknadsmässiga grunder och sedan exportera det till resten av världen.