Fru talman! Svensk förskola har varit outstanding i världen. Tyvärr är vi nu på tillbakagång, och inte så lite heller. Det är en ganska stark tillbakagång. Jag skulle vilja påstå att det är en sönderslagning av förskolan som pågår just nu.
På vårt bord har vi just nu en proposition om barnomsorgspeng, som egentligen innebär att vem som helst skulle kunna bedriva så kallad förskoleverksamhet. Den reduceras till att bli bara ett rent omhändertagande. Vi får backa bandet till mitten eller slutet av 1800-talet för att finna något liknande. Det var då man först började med barnstugor eller barnträdgårdar. Då hade man den här tanken. Sedan dess har det utvecklats rätt mycket till att faktiskt handla om en pedagogiskt genomtänkt verksamhet.
Med förslaget om barnomsorgspeng har man uttryckt att det är en bit på vägen för alla kvinnor att ta steget till eget företagande. Det säger en hel del om hur regeringen ser på den som ska ha ansvar för barn och för förskoleverksamhet. Vårdnadsbidraget går i samma riktning.
När det gäller lärarutbildningen, som föregående talare också tog upp, föreslår man i en utredning att den ska bli kortare. Samtidigt vill man att barnen ska lära sig mer. Jag förstår inte riktigt hur detta går ihop. Vi menar att utbildningen till förskollärare bör förlängas till fyra år. Det är viktigt att samtliga lärare får djupa kunskaper för att på ett bra sätt kunna integrera till exempel matematiken eller naturkunskapen eller kunna mycket om språkutveckling. Det är viktigt att det kan integreras på barnens villkor. Jag är livrädd för att man kommer att slå upp räkneböcker med barn som är tre år.
Den fria etableringsrätten är också ett problem som sönderslår förskolans verksamhet och omöjliggör kommunernas planering för att på bästa sätt kunna erbjuda barnen en bra pedagogisk verksamhet.
Regeringen har under lång tid pratat om arbetslinjen. Alla ska jobba och göra mycket. Vi har en ganska hög siffra när det gäller arbetslöshet. Men låt gå - om vi köper er argumentation för arbetslinjen kan man fundera lite på varför ni är emot att stärka rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid. Hur har ni då tänkt er att det ska vara för de personer som faktiskt måste arbeta kvällar, nätter eller helger? Hur har ni tänkt lösa den situationen?
Ytterligare en fråga som bör lyftas fram i det läge vi befinner oss i är de varsel som i dag drabbar alla kommuner. Vi återkommer till att regeringen har fryst statsbidragen med 6 miljarder kronor. Jag läste precis innan jag gick upp i debatten att nu över 200 personer varslas i min egen kommun, Trollhättan. Över hälften av dem är inom skola och omsorg.
Det är klart att man med mindre personal inte får lika bra kvalitet eller lika bra verksamhet. Hur har man tänkt i majoritetens partier? Hur har ni tänkt er kunna säkra en god kvalitet om det inte finns personal?
När det gäller de lägre åldrarna är det oerhört viktigt hur stora grupper man har. Vi ska inte prata fritids nu, men där är situationen alarmerande. Många förskolegrupper är också väldigt stora. Det kan vara upp till 20-23 barn i en grupp. Det har naturligtvis också att göra med lokaler och så vidare, men just för de lägre åldrarna pekar forskning på att gruppens storlek spelar roll. Vad tänker ni göra åt det?
Jag hoppas att vi kan få några svar om hur man från majoritetens sida ser på förskolan - varför är man beredd att slå sönder den eller skicka den tillbaka till 1800-talet?