Herr talman! I detta betänkande behandlas dels en
översyn av djurskyddslagen, dels ett antal motioner,
av vilka jag vill kommentera några.
Den översyn av djurskyddslagen som Riksdagens
revisorer har gjort är mycket bra. Revisorerna
konstaterar att djurskyddet i många kommuner inte
bedrivs på det sätt som man skulle önska. Bakgrunden
är helt enkelt den att man inte har tillräckligt med
personal. De menar att även utbildningen bör ses
över. Inspektörernas ställning bör i mångt och mycket
förstärkas för att förbättra tillämpningen av
djurskyddslagen. Det är nämligen en mycket svårt lag
att hantera.
Jag kommer från en kommun där man har jobbat
mycket med djurskydd. Man hamnar när man skall
tillämpa djurskyddslagen alltid i situationer där det är
besvärligt för den som drabbas av lagens
bestämmelser att döma till djurets fördel i stället för
till människans fördel. Man kommer ofta in på fall av
typen hunduppfödare som haft djur under hela sitt liv
men som plötsligt skall bli fråntagna sina djur.
Mycket av känslor blir inblandade.
Det som gör det extra besvärligt att tillämpa denna
lag är att i vissa fall när man griper in hårt,
omhändertar djuren och ibland även avlivar dem, blir
djurägaren vid en rättslig prövning friad. Det
förhållandet att djurinspektörerna vet att synen inte är
gemensam i hela rättsapparaten gör att man inte vågar
tillämpa djurskyddslagen. I och med detta förlorar
lagen en del av sin betydelse.
Jag kan redogöra för ett exempel, som ligger mig
nära eftersom det är en bekant som berörs.
En kvinna hade haft hundar i hela sitt liv. Det skall
erkännas att det började bli litet många hundar och att
vissa hundar fanns i en ladugård utan belysning. Det
luktade dessutom kiss i huset. Kvinnan gick dock
flitigt på hundutställningar, hon jagade med sina
hundar och såg till att de kontinuerligt undersöktes av
veterinär, i detta fall av en distriktsveterinär. Hon
hade mycket gott anseende i hundsammanhang.
En djuruppsyningsman i hennes hemkommun fick
upp ögonen för hennes verksamhet. Mycket papper
sändes fram och tillbaka utan att egentligen någondera
parten förstod vad den andra ville säga. Jag är
övertygad om att man hade kunnat komma till rätta
med det hela om det hade visats en större förståelse
från båda sidor. Slutligen omhändertog man hundarna.
Man har enligt djurskyddslagen rätt att avliva
djuren, om man inte kan placera dem, och i detta fall
avlivades bl.a. en hanhund som var importerad för
dyra pengar från ett annat europeiskt land. Också en
dräktig tik avlivades. Man kan säga att det
avelsmaterial som hundägaren under många år hade
byggt upp i stort sett spolierades. Vid den rättsliga
prövningen friades hon och återfick två av sina
hundar.
Det här fallet visar att vi måste ha en samsyn
mellan djurskyddsinspektörerna, polisen, som ofta
finns med i handläggningen, och jurister för att sådant
här inte skall inträffa. Hundägarens och
bekantskapskretsens uppskattning av djurskyddslagen
förbättrades inte precis. Man ansåg att denna lag kan
användas på ett mycket underligt sätt.
Jag anser att sådana här saker inte får ske. Jag vill
därför att det som anförs i Riksdagens revisorers
promemoria om utbildning också borde innefatta
poliser och jurister. Då kan vi få till stånd en samsyn,
så att djurskyddslagen kan användas på ett riktigt sätt.
Det borde egentligen vara så att ett omhändertaget
djur får avlivas bara om så är av nöden på grund av att
djuret är vanvårdat eller mår dåligt. Det borde vara
djurets hälsostatus som avgör om djuret skall avlivas,
eftersom dagens rättsprövning i vissa fall inte
stämmer överens med den bedömning som
djurskyddsinspektörerna gör.
I betänkandet förs också diskussioner om 2 och 4
§§ i djurskyddslagen, vilka handlar om försöksdjur. I