Fru talman! Yvonne Andersson, när du började prata sade du att vi tyckte att sambor "i princip" ska ärva varandra. Jag sade ganska tydligt från talarstolen att det inte handlar om att det ska vara så "i princip", utan det här handlar om undantagsfall. I de fallen ska man ha rätt att väcka talan. Det är det vi menar.
Det finns många människor som, trots att de tycker att de är kloka, förståndiga, förutsägbara och allt möjligt, inte gör det som de borde. Det hände exempelvis vid Estoniakatastrofen och, som jag sade, tsunamin. Där var det människor som förstås inte tänkte på att de inte skulle komma tillbaka från den resan. Därmed blev det väldigt olyckligt för många sambor, som inte fick ärva sin partner som hade försvunnit. Det blev en ekonomisk katastrof ovanpå en annan, sorglig, katastrof.
Det finns flera exempel. Det finns exempel på par som har levt tillsammans i många år, 25-30 år, och som har stått under dödshot. Man har jobbat mot högerextremism. Jag kan säga namnen, men det ska jag inte göra. Båda i förhållandet var utsatta för dödshot. I det fallet kunde man inte gifta sig, för då skulle någon kunna hitta dem i myndigheternas register. Mannen i förhållandet dog. Kvinnan får efter 25 år inte rätt till någonting som den här mannen hade.
Det här handlar alltså om undantagsfall där människor far väldigt illa. Vi vill ge en möjlighet för de människorna till någon sorts utväg ur den kris som det innebär.