Fru talman! Det är mig fullständigt främmande att uttrycka mig på ett sådant sätt att Bo Könberg och Anna Lilliehöök skulle kunna tolka mig som att jag är nöjd med sakernas tillstånd. Så är det inte.
Detta är sammansatt. Det är stort. Det handlar om många människor. Det handlar om många år av utanförskap, sjukdom och arbetslöshet. Det handlar om kvinnors arbetsplatser. Det handlar om unga. Det handlar om gamla.
Det är sammansatt. Det krävs inte en åtgärd; det krävs många.
Vi tycker att vi gör mycket. Det tycker förstås inte oppositionen. Vi gör mycket på många olika områden. Det vi har gjort räcker inte. Vi måste göra mer. Det är jag alldeles klar över.
Jag tar på allvar att inflödet minskar. Utan att göra glädjekalkyler visar utvecklingen att det är färre som blir sjukskrivna. Detta är det första riktigt viktiga som måste ske för att vi på sikt ska få en bättre situation.
Det beror på olika saker. Vi ska inte underskatta den medvetenhet kring de här frågorna som finns i samhället, på arbetsplatserna och bland människor - och inte minst i den här kammaren. Vi har en debatt som gör att många är engagerade i att delta i en förändring.
Det tror jag är en av de viktigare förklaringarna till att det trots allt har skett en hel del när det gäller utvecklingen. Vi har en bättre sjukskrivningsprocess. Det har blivit bättre prövningar. Det har blivit noggrannare. Vi har fått läkare som undersöker och prövar arbetsförmåga på ett annat sätt än tidigare. Vi har en försäkringskassa som har en högre precision i sitt arbete.
Det har blivit ett systematiskt arbete på arbetsplatserna på ett annat sätt än vad det var för bara några år sedan. Medfinansieringen är det för tidigt att tillmäta betydelse när det gäller detta. Men jag tror att den kommer att spela en inte oväsentlig roll framöver. Det tycker jag mig ha ganska goda grunder för att säga.
Arbetsmiljöns betydelse är inte att förglömma.
Det är alldeles rätt, som Anna Lilliehöök tar upp, att sjukvårdens roll inte är tillräckligt uppmärksammad. Anna Lilliehöök frågar: Vad har statsrådet gjort?
Inte särskilt mycket när det gäller samarbetet mellan sjukvården och försäkringen. Vi har nyss fått underlag för att kunna göra kvalificerade bedömningar av hur det egentligen står till. Ni har säkert tagit del av Socialstyrelsens och Kristina Alexanderssons studie. Den visar att det finns betydande brister när det gäller ledningsfunktionen inom landstingen, när det gäller kunskapen om vetenskaplig grund för olika diagnoser som ju får betydelse för vilken behandling och vilken rehabilitering som människor får. Det finns kunskapsluckor om konsekvenserna av långa sjukskrivningar. Det finns brister när det gäller samverkan med andra aktörer. Det gäller såväl arbetsgivarna som Försäkringskassan, företagshälsovården och facken. Det finns orimligt långa passiva väntetider.
Allt detta måste ingå i ett politiskt operativt arbete framöver. Vi får anledning att återkomma till det.