Herr talman! Jag tycker att det är viktigt att vi har en god spridning över landet av statliga myndigheter och statlig verksamhet. Men som sagt måste vi även ha klart för oss att fokus måste ligga på att vi har bra service och verksamhet. Vi kanske också ska ha i bakhuvudet att närmare 100 av de i dag 244 förvaltningsmyndigheterna är lokaliserade till annan ort än Stockholm. Sedan har myndigheterna ett omfattande nät av servicekontor på olika sätt.
Jag kan också upplysa om att Statens servicecenter, som bildades 2012, har sitt huvudsäte i Gävle och Östersund och en liten verksamhet i Stockholm. Myndigheten för yrkeshögskolan, som bildades 2009, finns i Västerås. Havs- och vattenmyndigheten, som bildades av det gamla Fiskeriverket i Göteborg, finns också i Göteborg. Dit har man också flyttat över delar av Naturvårdsverket som funnits i Stockholm. Tillväxtanalys hamnade i Östersund 2010, Energimarknadsinspektionen i Eskilstuna 2008 och Patentombudsnämnden i Sundsvall 2010, för att ge några exempel. Det finns även som sagt sedan tidigare många myndigheter runt om i Sverige.
Problemet när man har försökt sig på den här typen av flyttning av myndigheter har varit att det kostat enormt mycket pengar och att det tagit ganska lång tid innan myndigheten varit på banan igen. Därför har den taktiken kanske varit mindre lyckosam. Den har också fått mycket negativ kritik i de utvärderingar som gjorts.
Däremot delar jag helt uppfattningen att man vid behov av nedskärningar ska titta på om man kan göra på andra sätt och sträva efter att inte i första hand gynna storstäderna. Här vet vi att det finns lite olika kulturer och synsätt. En faktor som påverkar besluten är tillgången till personal. Finns det en högskola med bra utbildningar på orten är det klart att det är en konkurrensfördel för den orten när man funderar på hur man ska koncentrera verksamheten.
Men som sagt har vi en delegerad ordning och en modell som jag tror att vi är överens om brett över partigränserna. Denna ordning innebär att det är myndigheterna själva som ska organisera sin verksamhet. Vi styr inte så mycket i detalj var de lägger sin verksamhet och hur de organiserar sig, utan det är som sagt vid nybildning eller större ombildningar som det blir en fråga för regeringen var man ska placera myndigheterna. Vi har haft ett antal myndigheter som ombildats eller omorganiserats, men det har i regel byggt på att man haft en befintlig verksamhet. Då har man också fått fortsätta på samma ställe, eftersom vi även har ett arbetsgivaransvar som stat.
Det är viktiga frågor. Det finns anledning att hela tiden hålla ögonen på området. Det finns också olika synsätt på detta hos olika personer. En del har ryggmärgsreaktionen att alltid tänka i storstadstermer. Andra har ryggmärgsreaktionen: Hur kan vi hitta alternativa planeringar?
Det är viktigt att hålla debatten levande. Men jag tror också att vi måste vara realistiska och inse att vi inte kan tro att vi med hjälp av statlig myndighetsplacering kan skapa dynamik ute i landet. Det är framför allt genom en bra statlig verksamhet som vi skapar goda förutsättningar för privat näringsliv.
Jag vill upplysa Jasenko Omanovic om att den högsta andelen statsanställda bland befolkningen inte är i Stockholm. Den finns i Uppsala tätt följt av Norrbotten, Västerbotten och Blekinge. Först på femte plats kommer Stockholms län.
Ser man till antalet människor är den största koncentrationen av statsanställda där. Men tittar man på andel statsanställda av befolkningen kommer flera län före Stockholm. Det kan också vara bra att ha med i bakhuvudet i diskussionen.