Fru talman! En tvåstatslösning kräver till att börja med att båda parter erkänner den andres rätt att existera, och det är inte situationen i dag.
Vi ser dessutom en utveckling på Västbanken, där allt fler inom Fatah inte klarar av att ta avstånd från Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober. Vi ser rörelser och organisationer i undervegetationen under både Fatah och Hamas som stärker sina positioner också på Västbanken, men som tidigare ändå har kunnat fungera någorlunda ställt i relation till Hamas styre på Gazaremsan.
Det finns naturligtvis skäl att kritiskt belysa och diskutera också de mörka delarna av den svenska vänsterns idéhistoria, attityd och handlande i relation till Israel och Palestina och inte minst i relation till Hamas, Fatah och andra politiska aktörer i regionen. Det blir ett märkligt skuldbeläggande här, eftersom jag precis sa att vi är rätt samstämmiga i utrikesutskottet om att vi behöver adressera frågan om militanta och extremistiska bosättare. Det gör vi också tillsammans med USA i den transatlantiska dialogen med andra likasinnade stater. Det finns en samstämmighet där om att också ta upp kritiska frågor gentemot Israel och att ställa dem till svars om det krävs. Men det krävs också att man gör upp med den snårskog av antisemitism och det Israelhat som finns i vegetationen både på Gazaremsan och på Västbanken.
Jag nämnde ett antal exempel där vi fortfarande kan se stora problem, till exempel organisationen UNRWA och deras relation till Hamas. Jag skulle vilja höra Håkan Svenneling utveckla hur man ser på det, vilket vi inte har berört nu. Men det tror jag att det finns anledning att återkomma till.