Fru talman! Jag vill börja med att säga att jag är glad att Jacob Risberg ändå hakar upp sig på något, för det är viktigt att belysa de politiska skiljelinjerna här i kammaren.
Naturligtvis tillkom UNRWA i en annan tid, i en annan historisk kontext och utifrån flyktingkonventionen. Universellt sett behöver naturligtvis alla människor ha en möjlighet att återvända till sina hem. Det är jätteviktigt. Men det kräver också något slags förståelse för terrängen, de politiska låsningarna, vad som faktiskt försiggår och vad det finns för förutsättningar för detta i verkligheten. Det är ju en sak med utopiska visioner och en annan hur det faktiskt ser ut på marken.
UNRWA är som organisation, som också Stefan Olsson nämnde i ett tidigare replikskifte, en del av låsningen i Israel-Palestina-konflikten. Man har låst fast många palestinska flyktingar i ett evigt flyktingskap, vilket inte är en långsiktig lösning. Det är väldigt många knutar som behöver lösas upp i regionen och i Israel-Palestina-konflikten. Det håller jag helt med om, och naturligtvis behöver det adresseras.
Som jag sagt tidigare ska vi inte dra oss för att ställa kritiska frågor och i de internationella organisationer och samfund som vi verkar i försöka uppnå det långsiktiga målet om en tvåstatslösning enligt Osloavtalet 1993. Men det är ett faktum just nu att det är allt färre som tror på det som en praktisk lösning här och nu, medan man fortfarande håller det varmt som en teoretisk idé. Vi behöver också adressera frågan om hur vi kan bidra till att detta kan få bättre realpolitiska förutsättningar.