Herr talman! Jag vill börja mitt anförande med att tacka arbetslivsministern för svaret, fast det påminde tyvärr lite för mycket om Vi i femman. Man kan riktigt se framför sig Hans Karlsson i den röda regeringsburen: På fråga a svarar vi ingenting och på fråga b svarar vi att det är någon annans ansvar.
Den direkta orsaken till denna interpellation är, som åhörarna förstår, ett inslag i programmet Uppdrag granskning för tre veckor sedan. Där berättades om hur Försäkringskassan i Lidköping hade betalat ut premier på 700 kr till handläggare som skrivit fram ärenden för att förtidspensionera personer som varit sjukskrivna. Och jag vill hävda att även om det är socialförsäkringsnämnderna som - självklart - varit beslutsfattarna handlar det likväl om ekonomisk stimulans för att förbereda förtidspensioneringar. I praktiken har alltså Uppdrag granskning rätt.
Men att jag valt att interpellera beror inte bara på denna enskilda händelse, utan det beror främst på att Lidköpingsfallet belyser en misslyckad och felriktad regeringspolitik. Jag tror att det är otroligt viktigt att både Berit Andnor och Hans Karlsson verkligen tar in denna varningssignal.
Mycket skulle kunna sägas om hur felaktigt det är att med ekonomiska stimulanser uppmuntra handläggarna att skriva fram förtidspensionsärenden. Regelverket - som säger att möjligheterna till rehabilitering ska vara uttömda innan personer beviljas förtidspension - riskerar att åsidosättas när personalen får ett ekonomiskt motiv att göra en viss bedömning.
För den enskilde - i programmet en kvinna vid namn Britt-Marie Nakos - innebär det att utsikterna att få del av hjälp och rehabilitering försämras och att kopplingen till arbetsmarknaden förstörs.
För samhället innebär det visserligen en kortsiktig ekonomisk vinst att den dyrare sjukpenningen ersätts med den billigare förtidspensionen. Men samtidigt byggs ett långsiktigt försörjningsåtagande ut för alltfler människor. Alltfler unga människor förtidspensioneras och hinner kosta flera miljoner per person innan de går över i det vanliga pensionssystemet.
Nu talar Hans Karlsson om försäkringskassornas ärendebalans, och det han säger är väl egentligen att det är nödvändigt att snabbt beta av de längre sjukskrivningsfallen för att kunna få en bättre process för nya sjukskrivningsfall. Snabba förtidspensioneringar nu ska öppna för en bättre rehabilitering senare.
Jag måste protestera. Det kan inte vara okej att offra en generation av långtidssjukskrivna för att Socialdemokraterna fortfarande inte har lyckats skapa en fungerande apparat hos försäkringskassorna.
Det är faktiskt så, Hans Karlsson, att ministern och Försäkringskassan måste klara av båda uppgifterna samtidigt, en förbättring av arbetet med uppföljning och rehabilitering av nya sjukskrivningsfall
och
ett så bra arbete som möjligt med offren för tidigare misslyckanden.
Det är inte acceptabelt att bara stryka ett streck över gamla ärenden för att få rådrum att handlägga de nya. Det är omänskligt och det är ekonomiskt förödande.
Och eftersom jag sitter med i socialförsäkringsutskottet, som även har hand om asylpolitiken och den segdragna frågan om en bättre asylprocessordning, kan jag inte låta bli att fråga: Vad är det med er socialdemokrater som gör att alla myndigheter tycks hamna på efterkälken och får problem med sina - som ni uttrycker det - ärendebalanser när ni sitter i regeringsställning? Jag tycker att det känns som om den svenska förvaltningen befinner sig i en allvarlig kris.
Herr talman! Hans Karlsson har i sitt interpellationssvar indirekt medgivit att snabba pensioneringar av långtidssjukskrivna är nödvändiga för att lägga grunden till en bättre uppföljnings- och rehabiliteringsprocess framöver. Mina frågor är då: Är detta korrekt uppfattat? När får vi se faktiskt resultat? När får vi se en rehabiliteringsapparat som fungerar och sjunkande tal över antalet nybeviljade förtidspensioner?