Herr talman! Jag håller med Hans Karlsson om demografibeskrivningen om att vi fyrtiotalister är väldigt många och att det är viktigt att vi har en balans i systemet. Men när det gäller pengar vet jag inte hur Hans Karlsson har läst vårt budgetförslag. Det är åtskilligt mycket mer pengar som vi vill ha med för att mycket snabbare än i dag få fler människor till rehabilitering och att man ska ha en rehabiliteringslots som hjälper människor från början, så att de inte som nu går så länge innan några som helst åtgärder vidtas. Man måste göra allt som står i ens makt för att få människor tillbaka till arbete.
Lidköpingsfallet är inte bara uppseendeväckande därför att det är ett exempel på olämplig, möjligen också olaglig, myndighetsutövning. Det är också den yttersta konsekvensen av en misslyckad politik mot ohälsa, som vi ser det, en politik som ger upp kampen för att få fler människor tillbaka i arbete och i stället riktar in sig på att hyfsa statistiken. Jag håller inte med Hans Karlsson om att det inte är att dölja någonting när man ser till att så snabbt som möjligt få ut människor från sjukskrivning till förtidspensionering. Det är inte sjyst att jobba med de här frågorna på det sättet.
Jag tycker att det är en politik som syftar till att sopa sjukskrivningarna under mattan. Jag vet att jag har haft med det uttrycket tidigare i debatter: "Operation sopa sjukskrivningarna under mattan". Jag gjorde det i en debatt i oktober förra året. Jag tycker att det är ett faktum att man ser en röd tråd i regeringens politik på detta område. Om vi tittar på hur målet att halvera ohälsan har formulerats och om vi tittar på de lagar och direktiv om snabbare förtidspensioneringar som har givits till försäkringskassorna så ser vi en tråd som lyser klarröd: Sjukskrivningarna ska minskas genom att föras över i förtidspension. Regeringens mål för det den kallar halverad ohälsa går ut på att antalet sjukpenningdagar ska halveras och att antalet nybeviljade förtidspensioner inte får öka - men från vilken nivå? Jo, rekordnivån 2002. I budgetpropositionen i höstas skrev regeringen att det målet fick överskridas endast enstaka år. Förtidspensionerna är diket som ska dränera sjukpenningdagarna, och med detta breda dräneringsdike, som enligt regeringens egna mål tillåter att 64 000 personer förtidspensioneras varje år, blir det möjligt för regeringen att halvera sjukpenningdagarna utan att en enda person som blivit långtidssjuk rehabiliteras och återgår i arbete. Det är också i det ljuset vi måste se den så kallade tolvmånadersregeln, som infördes den 1 juli 2003. Försäkringskassan ska senast efter tolv månader med sjukpenning pröva möjligheterna till förtidspensionering, och jag kan då upplysningsvis berätta att det under 2004 var ca 75 000 personer som gick från sjukskrivning till förtidspension.
Det som har hänt i Lidköping och måhända även på andra orter är att Försäkringskassans chefer har lyssnat till husbondens röst. Även Berit Andnor och arbetslivsminister Hans Karlsson medger säkert att Lidköpingskassan gjort ett övertramp, men beteendet är bara den yttersta konsekvensen av en politik som ställt likhetstecken mellan att minska ohälsa och att påskynda förtidspensionering.
Jag måste alltså fortsätta fråga: Ser arbetslivsministern något samband mellan regeringens signaler och Lidköpingskassans stimulans till duktiga statistikhyfsare? Tänker ni göra något åt detta, till exempel genom att föreslå att tolvmånadersregeln upphävs eller förtydligas?