Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation i betänkandet.
Jag tycker att det är intressant att reflektera lite över globala utsläpp å ena sidan och territoriella utsläpp å andra sidan.
Jag läste en rapport från IVA, som är väldigt omfattande och jag tror det mest uttömmande som har skrivits om hur man minskar utsläppen från jordbruket mot bakgrund av 2045-målet. Då har man i princip räknat med att alla sektorer kommer ned till noll men att vissa utsläpp i jordbrukssektorn ändå måste tillåtas, för annars kommer den förmodligen inte att kunna producera någonting alls. Man har då varit tvungen att utgå från att jordbruket ska producera lika mycket mat som i dag.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Allmän miljö- och naturvård
I rapporten nämner man att det svenska jordbruket ger mycket klimatvänligare mat än alla andra länder. Våra ägg och vår mjölk ligger skyhögt på listorna över mat som kan produceras med minst utsläpp. Författarna själva resonerar kring att det allra bästa kanske vore om vi kunde bli självförsörjande på mat och till och med exportera vår mat. Men enligt koldioxidbudgeten räcker det inte om vi ska uppnå 2045-målet, utan de enda utsläpp som i princip får finnas kvar är från jordbruket. Trots väldigt ambitiösa insatser med kolinlagring och borttagande av alla fossila drivmedel kommer man ändå fram till att vi inte kan öka produktionen.
Då är min fråga till ledamoten: Finns det inte en konflikt mellan de territoriella utsläppen, som vi fokuserar på, och de globala utsläppen? Vi kanske skulle kunna ha lite högre territoriella utsläpp men minska de globala utsläppen om vi kunde producera ännu mer mat i Sverige.