Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret.
Justitieministern sade inledningsvis att permissio-
ner "fyller en viktig funktion för att förbereda den
intagne för tillvaron utanför anstalten - - -". Det
finns emellertid skäl, precis som framgår av Krimi-
nalvårdsstyrelsens utredning om permissioner för
långtidsdömda, att fundera över grunden och förut-
sättningarna för dagens regelsystem.
1974 års kriminalvårdsreform, som fortfarande
utgör basen, tillkom i ett läge då merparten av de
intagna var socialt utslagna personer med alkohol-
missbruk. Den ökade möjligheten till utevistelser som
kriminalvårdsreformen innebar syftade till att stödja
rehabilitering och frigivningsförberedelser för perso-
ner som länge levt utanför samhället och med svik-
tande eller helt brutna sociala relationer.
I dag finner vi emellertid på många anstalter i
stället ett starkt tryck från resursstarka intagna att
utnyttja varje tillfälle att komma ut. Anser inte justi-
tieministern att denna utveckling borde vara skäl nog
för en översyn för att skapa regler anpassade även för
de resursstarka? Kriminalvården hävdar att de re-
sursstarka sätter personalen under starkt tryck. Det är
då skrämmande att notera att 700 vårdare på våra
fängelser saknar grundutbildning. Pengar för att ge de
anställda nödvändig grundutbildning, och förhopp-
ningsvis även återkommande utbildning, finns inte.
Vad tänker justitieministern göra åt detta?
Som framgår av min interpellation är jag av upp-
fattningen att kriminalvården i större utsträckning bör
använda sig av farlighetsbedömningar inför permis-
sioner. I kriminalvårdens utredning framkommer att
behov av en ökning av s.k. kvalificerade riskbedöm-
ningar föreligger. Jag uppfattar att justitieministern
delar denna uppfattning då hon säger att den riskbe-
dömning som görs i samband med intagning av lång-
tidsdömda inte är tillräcklig och att kriminalvården
måste hitta bättre metoder för bedömningar som kan
användas som underlag för beslut om t.ex. permissio-
ner. Det kan noteras att kriminalvårdens utredning
visar att ett skäl till att nya bedömningar ytterst sällan
görs är att de är mycket kostsamma.
Slutligen vill jag kommentera justitieministerns
svar på min fråga om hur en fullgod kontroll av de
dömda ska kunna genomföras under permission.
Justitieministern ser positivt på förslaget att frivårds-
personal som arbetar med intensivövervakning ska
utnyttjas. Det är lätt att tycka så om man bortser från
hur denna personal med dagens budget har det. Enligt
uppgift från Kriminalvårdsstyrelsen innebär årets
budget att man redan tvingats minska kontrollen av
dem som står under elektronisk bevakning. Om nu
samma personal ska få ytterligare uppgifter kommer
allt att bli halvdant och alla blir förlorare.
Fru talman! I kriminalvårdens utredning sägs att
dagens problem med för allmänheten oacceptabel
hantering av permissionsinstitutet delvis är ett utslag
av en - detta är Kriminalvårdsstyrelsens ord - allmän
hygglighet och tro på det goda hos människan. Det
låter bra, men jag uppfattar detta som självkritik från
kriminalvårdens sida. Det är, fru talman, dags att inse
att dagens kriminalvårdspolitik präglas av naivitet.