Fru talman! Gun Hellsvik har frågat mig vad jag
planerar att göra för förändring av permissionsregler-
na.
Jag vill först betona att permissionsinstitutet fyller
en viktig funktion för att förbereda den intagne för
tillvaron utanför anstalten och förhindra att han eller
hon återfaller i brottslighet efter frigivningen. Det är
en viktig aspekt även från brottsoffersynpunkt. Per-
missioner motverkar också skadliga verkningar av
anstaltstiden. Genom permissioner kan den intagne
behålla kontakten med anhöriga och andra personer i
hans eller hennes närhet. Möjligheten till permissio-
ner har vidare positiva effekter för anstaltsklimatet.
Permissionsbestämmelserna har nyligen varit fö-
remål för översyn. Jag anser att de regler som finns
på området ger uttryck för en lämplig avvägning
mellan olika intressen, där såväl samhällsskyddsfak-
torer som den intagnes behov beaktas. Jag tänker inte
i det här sammanhanget gå närmare in på reglerna
utan endast erinra om att lagstiftningens utgångspunkt
är att permissioner inte ska beviljas om det finns en
påtaglig risk för fortsatt brottslig verksamhet eller
annat missbruk.
Det är av stor vikt att gällande permissionsbe-
stämmelser tillämpas på ett likartat och förutsebart
sätt. Inom kriminalvården pågår ett löpande arbete
med att ta fram instrument för att följa upp och kva-
litetssäkra verksamheten inom kriminalvården. Som
ett led i det arbetet har Kriminalvårdsstyrelsen sett
över långtidsdömdas utevistelser. Resultatet av över-
synen presenterades förra veckan. Av rapporten
framgår att det inte är regelverket det är fel på utan
tillämpningen. Utredningen konstaterar att långtids-
dömda som befinner sig på anstalt av lägre säkerhets-
grad i vissa fall medgetts utevistelser i stor omfatt-
ning och att det funnits allvarliga brister när det gäller
tillsynen och kontrollen på alla nivåer inom kriminal-
vårdsverket. I rapporten föreslås bl.a. en bättre kon-
troll, planering och uppföljning av permissionerna.
Det föreslås vidare att delegations- och beslutsord-
ningen ska ses över och att tillsynen ska förstärkas.
Gun Hellsvik undrar hur jag ska agera för att kri-
minalvården i större utsträckning ska använda sig av
farlighetsbedömningar inför permissioner.
Ett arbete med att utveckla möjligheterna att göra
säkrare risk- och farlighetsbedömningar pågår inom
kriminalvården. Ett exempel är riksmottagningen vid
Kumla. Alla långtidsdömda män utreds där och en
individuell riskprofil tas fram. Den används som en
del i bedömningen av vilka särskilda villkor som ska
gälla för långtidsdömda, bl.a. vid permissioner.
För att förhindra permissionsmissbruk är den
riskbedömning som inledningsvis görs av långtids-
dömda inte tillräcklig. Kriminalvården måste hitta
bättre metoder och arbetssätt för att göra risk- och
farlighetsbedömningar som kan användas som un-
derlag även för andra beslut under verkställighetsti-
den, t.ex. permissioner. Regeringen har därför gett
Kriminalvårdsstyrelsen i uppdrag att redovisa vilka
åtgärder som genomförts i det syftet.
Gun Hellsvik frågar vidare hur jag ska agera för
att beslut om permission ska kunna fattas på fullstän-
dig information om den dömdes eventuella missköt-
samhet.
Det är självklart viktigt att kriminalvården har ett
fullgott beslutsunderlag innan permission beviljas.
Kriminalvårdsstyrelsens utredning visar att be-
slutsunderlaget många gånger varit bristfälligt och att
någon närmare kontroll av tidigare brottslighet, sköt-
samheten under tidigare permissioner etc. inte gjorts.
En viktig uppgift för styrelsen blir nu att se till att
rutinerna förbättras och få till stånd en fungerande
tillsynsverksamhet som ser till att bestämmelser och
rutiner följs. Ett syfte med den omorganisation som
regeringen nyligen gett klartecken till är just att ef-
fektivisera tillsynsverksamheten. Jag vill också näm-
na att det inom Justitiedepartementet pågår ett arbete
med att reglera kriminalvårdens möjligheter att regist-
rera uppgifter. Min förhoppning är att det arbetet ska
leda till att kriminalvården på ett enklare sätt får till-
gång till de uppgifter den behöver och att det ska leda
till bättre beslutsunderlag.
Gun Hellsviks tredje fråga gäller hur jag ska agera
för att en fullgod kontroll av de dömda ska kunna
genomföras under permission.
Kriminalvårdsstyrelsens utredning föreslår i sin
rapport att varje permission ska planeras, kontrolleras
och följas upp. Att så sker är för mig en självklarhet
och en förutsättning för att gällande permissionsbe-
stämmelser ska kunna tillämpas på avsett sätt. Jag
utgår från att Kriminalvårdsstyrelsen omedelbart
kommer att vidta åtgärder för att förbättra kontrollin-
satserna. Utredningens förslag att utnyttja den fri-
vårdspersonal som arbetar med intensivövervakning
för detta ändamål förefaller vara ett steg i rätt rikt-
ning.
Gun Hellsvik frågar slutligen hur jag ämnar agera
för att skydda allmänheten mot farliga brottslingar
och om människor trots allt drabbas, som anhöriga i
fallet Malexander, kompensera dem för åsamkat
lidande.
Som jag redan tidigare varit inne på är lagstift-
ningens utgångspunkt att permission inte ska beviljas
om det finns en påtaglig risk för brott. Med de för-
bättringar i tillämpning och tillsyn som föreslås i
Kriminalvårdsstyrelsens rapport utgår jag från att
risken för permissionsmissbruk minimeras. När det
gäller att förutsäga mänskligt beteende kan man dock
tyvärr aldrig helt utesluta att felbedömningar görs i
enskilda fall. Om en intagen begår brott under en
permission betalas ersättning ut enligt brottsskadela-
gen. Reglerna är utformade så att rätten till ersättning
är extra omfattande om den som begått brottet var
intagen i kriminalvårdsanstalt. Jag är givetvis med-
veten om att pengar inte kan kompensera inträffade
tragedier, såsom den i Malexander.