Herr talman! På Erik Ullenhags och mina vägnar ber jag att få tacka för svaret. Det innehåller en del som visar att vi är överens, men också en del oroande inslag. Jag återkommer till detta.
När interpellanten och jag talar om en risk för ett dubbelt utanförskap för kvinnor är det därför att vi fortfarande har en könsdiskriminering på vår arbetsmarknad. Man kan uttrycka detta på många sätt. Kvinnor blir ibland något av en arbetskraftsreserv på vissa områden. När vi har hög arbetslöshet drabbar det därför kvinnorna hårdare.
Dessutom vet vi att det är svårt för människor med funktionshinder att komma in på arbetsmarknaden. Även där kan man tala om att ifall vi allmänt sett har hög arbetslöshet så drabbar det naturligtvis de funktionshindrade hårdare. Det bekräftas av Socialstyrelsens rapport som Erik Ullenhag hänvisar till i sin interpellation. Dessutom får kvinnor i högre utsträckning ett stöd som är mer passiviserande - de får ersättning utan att bli aktiverade eller engagerade i arbetslivet - medan männen får ett mer aktivitetsinriktat stöd, som leder till anställning.
Den viktigaste åtgärden för att komma till rätta med detta är naturligtvis att få bättre fart på arbetsmarknaden i stort och att ta bort de hinder som finns för företagen så att de vågar anställa människor som varit sjuka i stället för att vara rädda för att de ska bli sjuka igen. Då säger statsrådet, helt riktigt, att man inte kan negligera risken för att funktionshindrade och kroniskt sjuka sorteras bort vid nyanställning. Däremot ser han ingen risk för att detta skulle kunna ske oftare när det gäller personer med funktionshinder än andra. Det gäller alltså risken att arbetsgivaren tror att de kan bli sjuka. Ja, man kan ju möjligen hoppas att det objektivt sett är så att en person som har ett funktionshinder inte löper större risk att bli långtidssjuk än andra, men frågan är om företagen inser detta.
Jag skulle tro att de flesta som anställer människor ute i arbetslivet inte så noga skiljer på begreppen "funktionshindrad" och "människa som ofta varit sjuk". Dessutom kan sjukdom leda till funktionshinder. Jag är rädd för att de som ska anställa människor inte skiljer på begreppen. Vi vet också att de i sin anställningspolitik påverkas av medfinansieringen. Numera erkänner väl alla att det också drabbar funktionshindrade. Min fråga är därför om statsrådet har några undersökningar som tyder på att det inte är så. Det normala är väl, tyvärr, att vi får anta att just medfinansieringen faktiskt också drabbar funktionshindrade när det gäller deras möjligheter att få anställning.
Det är givetvis bra att statsrådet instämmer i att man måste vara vaksam beträffande fördelningen av resurserna. Det tråkiga är att det inte verkar som om statsrådet tänker vidta några ytterligare åtgärder. Det är bra att vara vaksam, men det måste också leda till något.