Fru talman! De projekt som vi pratar om i dag rör
till stor del 60-talets s.k. miljonprogram. Jag vill inte
instämma i den kör som ofta säger att det var så dåligt
byggt på den tiden. Jag inser den situation som rådde.
Mängder av människor hade ingen bostad. Man var
tvingad att bygga, och bygga snabbt. Då kunde det
innebära att kvaliteten ibland tyvärr fick ställas åt
sidan.
I dessa områden har vi under åren sett en stor van-
dalisering och skadegörelse. De har varit det sista
alternativet för folk att flytta dit. Det har kort sagt
varit en social misär, i alla fall enligt svenska förhål-
lande. Det har varit dyrt och kostat mycket pengar i
underhåll, renoveringar och ombyggnader.
Då tänkte man i Malmö att man skulle försöka
hitta någonting som kunde förändra situationen. Man
skapade ett antal självförvaltningsprojekt i Malmö.
Jag bor själv i ett av dessa tre områden där man
har startat sådan projekt. Jag är oerhört positivt över-
raskad av det resultat som man har åstadkommit.
Man har fått en minskad skadegörelse. Ägaren
som är ett kommunalt bostadsföretag betalar knappt
några försäkringar. Trivseln har ökat. Men det vikti-
gaste - det kanske bästa betyget på ett områdes status
- är framför allt att utflyttningen i dag är minimerad. I
Malmö, som är en stad där det finns gott om lediga
lägenheter, är det ett högt betyg på ett lyckat projekt i
ett område som tidigare inte hade den högsta sociala
statusen.
Det projekt som man initierade baserades på fri-
villighet. Ingen skulle tvingas att vara med. Som er-
sättning fick man en skattefri hyresrabatt, baserad på
insatsen. Efter något år stoppades projektet därför att
skattemyndigheterna ansåg att det inte låg inom det
revir där skattefrihet kunde hävdas.
Nu har vi fått ett förslag i dag som jag måste säga
är mycket dåligt. Det talas om en kompromiss. En
kompromiss mellan vad? Jag har läst betänkandet, jag
har läst Från Riksdag och Departement och i morse
såg jag på Rapport morgon, och det är inte någon som
är positiv till det förslag som vi nu har lagt fram, med
undantag för ett antal ledamöter i skatteutskottet.
Det blir oerhört krångligt att förklara detta för
människorna. Exakt samma arbetsinsats kan ge olika
skattefrihet beroende på hur många som deltar i pro-
jektet. Människan är ju som hon är, och det här kom-
mer att befrämja fusk. Om man är tio stycken i en
trappa och det bara är nio som vill delta i trappstäd-
ningen kan jag tänka mig att man säger till den tionde
som inte vill vara med: Vi låtsas att du vill, så att det
ekonomiska utfallet blir bättre. Det finns exempel på
detta i betänkandet.
Jag förstår inte varför det måste vara så krångligt.
Det enklaste måste vara det som jag har föreslagit i
min motion, och som även Miljöpartiet har föreslagit i
sin. Vi skiljer oss på beloppet. Jag tycker att det skall
vara en fjärdedels basbelopp, och då går jag på
SABO:s förslag. Så det är inte hämtat enbart från min
egen tankevärld. Man tycker att det hade varit vettigt.
Ett skattefritt avdrag på maximalt ett fjärdedels basbe-
lopp, baserat på den insats man gör - det hade varit
enkelt och lätt att förstå. I dag är det tyvärr inte lätt att
förstå.
Mitt parti har i betänkandet inte bifallit min mo-
tion. Det är i och för sig tråkigt, men jag kan förstå
det. Om man öppnar reglerna i skattelagstiftningen
med undantag kan man fråga sig: När kommer nästa
begäran om ett nytt undantag? Redan nu kan jag tänka
mig att det blir en del protester från utomstående. Har
den som är sjuk, som är förtidspensionär eller som har
a-kassa egentligen rätt att få en ersättning som är
skattefri? Har man rätt att ha ett jobb över huvud taget
när man uppbär en sådan här ersättning?
Fru talman! Egentligen skulle man skrota hela
förslaget och låta folk delta i en självförvaltning och
betala skatt för den ersättning man får. Men när det
ändå är så pass stora värden som vi här pratar om - de
som kan det här säger att det handlar om miljardbe-
lopp som sparas in till samhället - skulle man i stället
sätta ett skattefritt maximibelopp där ersättningen
baseras på den egna insatsen.
Jag kan köpa mitt partis tveksamhet, med enda ett
undantag. Det gäller inte bara mitt parti, det gäller
faktiskt den samlade riksdagen. Jag skulle vilja be
t.ex. Anita Johansson förklara för mig, så att jag kan
förklara för andra - om jag nu fattar det Anita Johans-
son förklarar för mig. Varför skall det vara skattefritt
att plocka vildvuxna bär - upp till 5 000 kr per per-
son, inte per lägenhetskontrakt - men inte att städa
trappor i Malmö, Stockholm eller någon annanstans?
Förklara logiken i det! Vi strävar ju alla efter att vi
skall ha en någorlunda rimlig lättfattlig skattelagstift-
ning. Varför skall en familj på två vuxna och fyra
barn kunna plocka vildvuxna bär skattefritt och få
30 000 kr utan att betala skatt för det? Däremot skall
samma familj på Celsiusgatan på Gullviksborg i
Malmö betala skatt om man tjänar mer än 500 kr per
månad på att städa trappor och sköta grönområden.
Jag hoppas att Anita Johansson är en så pass god
pedagog att hon kan berätta om det här för mig på ett
vettigt vis. Då skall jag stå till tjänst med att förklara
det vidare för dem som bor i mitt område i Malmö.