Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 2. Vänsterpartiet står givetvis bakom de övriga reservationerna, men för tids vinnande yrkar jag bifall enbart till reservation 2.
Fru talman! Den svenska exportkontrollen när det gäller krigsmateriel och produkter med dubbla användningsområden, som vi i dag behandlar här, är ett oerhört viktigt och ett oerhört känsligt område. Sverige har en ganska strikt reglering av exporten av krigsmateriel, vilka länder vi kan exportera till och under vilka förutsättningar.
Men frågan är, fru talman, hur det här egentligen fungerar. Från 2002 till 2003 kan man se att exporten nästan hade fördubblats. Det sägs i debatten att det här beror på att vi ser en demokratiseringsvåg i världen, att vi i dag ser fler demokratiska länder och fler länder som Sverige kan tänka sig att exportera till.
Men hur ligger det egentligen till med detta? Tittar man på de tio nya köparländerna från förra året ser man att åtta av dem faktiskt finns på listan över länder som UD kritiserar för kränkning av mänskliga rättigheter. Vilken typ av kränkningar var det fråga om i de här åtta länderna? Det var allt från polisvåld och diskriminering av minoriteter till tortyr och avrättningar utan dom. Det här är UD:s egna noteringar när det gäller kränkningar av mänskliga rättigheter.
Trots att vi har en lagstiftning som innebär att mänskliga rättigheter och demokrati är två mycket viktiga aspekter i Sveriges krigsmaterielexport räcker tydligen inte de här kränkningarna för att säga att Sverige inte ska exportera. Det ser Vänsterpartiet som väldigt problematiskt. Framför allt ser vi det som problematiskt utifrån Sveriges politik för den globala utvecklingen. Fattigdomsbekämpningen och demokratiseringen i världen är två av de viktigaste bitarna i utvecklingspolitiken.
Det är oerhört viktigt att utvecklingspolitiken går hand i hand med övriga politikområden och att man inte får en politik när det gäller krigsmateriel och en annan politik i det globala perspektivet.
Det är viktigt att de två områdena faktiskt påverkar varandra och att man för en politik som drar åt samma håll. Med den krigsmaterielexport Sverige har i dag riskerar vi att vi snarare understöder länder som kränker mänskliga rättigheter. Vi riskerar att länder som snarare skulle behöva använda sina medel till fattigdomsbekämpning i stället använder dem till vapen.
Det här är stora och komplicerade frågor. Men inte desto mindre är det oerhört viktigt att man för den typen av resonemang. Ska man kunna bekämpa fattigdomen i världen måste man också se på vapenexporten. Om man tittar på vilka behov som finns i världen kan man se att krigsmaterielproduktionen i Sverige ökade nästan 88 % från år 2002 till 2003. Exporten hade då nästan fördubblats. Det världen behöver i dag är inte mer krigsmateriel eller vapen. Framför allt är det oerhört viktigt att man inte exporterar till länder som kränker mänskliga rättigheter.
Dessutom finns det regler om att vi inte ska exportera till krigförande länder, vilket är en viktig princip som borde vara lätt och rimlig att följa. Men under det gångna året, 2003, hade krigsmateriel försålts till USA till ett värde av 624,9 miljoner kronor, till Italien för 72,8 miljoner kronor, till Polen för 20 miljoner kronor, till Danmark för 75,8 miljoner kronor, till Spanien för 17,9 miljoner kronor och till Storbritannien för 426,9 miljoner kronor. USA, Italien, Polen, Danmark, Spanien och Storbritannien var alla länder som deltog i kriget i Irak. Det var ett krig som faktiskt stred mot internationell lag och folkrätten. Bara fem veckor före Irakkrigets utbrott lånade Sverige ut fyra radaranläggningar av typen Arthur hämtade ur den svenska försvarsmaktens förråd till Storbritannien. Det var ganska uppenbart att den militära uppladdningen som skedde vid den tiden och den akuta krissituationen som förelåg i Mellanöstern gjorde att det stod utom allt tvivel att faran för ett krig faktiskt var överhängande. Likväl fortsatte exporten i form av utlåning av krigsmateriel till både USA och dess allierade.
I regelverket framgår det tydligt att tillstånd till export inte bör ges till stat som befinner sig i väpnad konflikt med annan stat, till en stat som är invecklad i internationella konflikter som kan befaras leda till en väpnad konflikt eller till en stat med inre väpnade oroligheter. Det borde ha varit uppenbart att osäkerheten fanns.
I lagen regleras att ISP ska avgöra dessa frågor. Om ärendet har en principiell betydelse eller är av annan särskild vikt ska det överlämnas till regeringen. När beslutet fattades i riksdagen att ha den ordningen gick riksdagen till och med längre än vad som föreslogs i propositionen. Skrivningen var inte
bör
utan att ärendet
skall
överlämnas till regeringen. Det är oerhört viktigt. Det måste finnas ett politiskt ansvar och ett politiskt beslut i de principiellt viktiga frågorna.
Fungerar denna lagreglering? Nej, de senaste tre åren har inte ett enda ärende överlämnats till regeringen för beslut. Det visar att det finns klara brister och otydligheter i lagstiftningen. Därför anser vi att den utredning som nu sitter bör få med sig frågan för att klargöra vad som är av principiell betydelse, vad som bör överlämnas till politiskt beslut. Det måste finnas politiskt ansvarstagande i de oerhört viktiga frågorna.
Det finns ytterligare en fråga, fru talman, som jag kommer att beröra lite kort. Den handlar om de koder som finns när det gäller europeiska exportkontrollregler och internationellt samarbete och den uppförandekod som EU har för vapenexport.
Uppförandekoden är svårtolkad, och den kan vara tänjbar. Den har bara status som rekommendation. Vi från Vänsterpartiets sida anser att regelverket behöver stramas upp kring uppförandekoden och att den bör ges en högre status än i dag.
Fru talman! Jag kan tänka mig att det finns de här i kammaren som tycker att Vänsterpartiet brukar vara noga med att säga nej till allting som EU säger och framför allt när det gäller militära frågor och frågor om krigsmateriel. Inte desto mindre är det oerhört viktigt när vi ser det samarbete som utvecklas inom EU på området, och där vi vet att länderna inte ska kunna spelas ut gentemot varandra, att från svensk sida försöka påverka den uppförandekod som finns inom EU.
Fru talman! Med varje vapen som köps, varje exportaffär Sverige gör med vinst, för att vi ska kunna skydda vår demokrati och försvarsindustri och för att vi ska hålla oss alliansfria, med varje vapen som säljs till odemokratiska regimer, riskerar vi att utnyttjas till förtryck. Varje vapen som säljs, som i fallet till USA, Storbritannien och Italien inför Irakkriget, kommer att användas. För varje gång fattiga länder väljer att lägga pengar på vapen väljer de att inte satsa på fattigdomsbekämpning. De väljer att inte satsa på de frågor som är så viktiga för kvinnor, det vill säga att få mat för dagen och ge utbildning till sina barn.
Fru talman! En politik när det gäller krigsmateriel och den svenska exporten, som hör ihop med den svenska utvecklingspolitiken, måste bli en politik som begränsar vapenexport.