Fru talman! Den svenska vapenexporten ökade med nära hundra procent under förra året. Krigsmateriel exporterades för nära 6 ½ miljarder kronor under år 2003 jämfört med 3,4 miljarder året dessförinnan. Utförseltillstånden för i fjol översteg 9 miljarder kronor, det vill säga sådant man lovar men kanske inte genomför, jämfört med 5,2 miljarder kronor året dessförinnan.
Tillsammans med det extremt stora antalet tillstånd för år 2001 pekar mycket på att vapenexporten kommer att ligga på en fortsatt mycket hög nivå och fortsätta att öka de närmaste åren. Det sker samtidigt som de nationella försvarsbehoven kraftigt minskar. I stället för att avveckla överkapaciteten inom krigsindustrin har man valt att mörka en sviktande marknad på hemmaplan med aggressiv internationell marknadsföring.
Fru talman! Ofta framhåller regeringen att Sverige har en restriktiv vapenexportpolitik. I grunden är vapenexport från Sverige förbjuden i lag, men det finns möjligheter att bevilja undantag från förbudslagen. Riksdagen har fastslagit i riktlinjerna när sådana undantag får göras. Till exempel får krigsmateriel inte exporteras till stater som befinner sig i konflikt, till stater som befinner sig i en situation som kan leda till väpnad konflikt, till stater i krig eller till stater som grovt kränker de av FN fastlagda mänskliga rättigheterna.
En omfattande vapenexport skulle i sig inte behöva innebära problem om riktlinjerna följdes. Men när de inte följs får de mycket negativa konsekvenser för såväl svensk utrikespolitisk trovärdighet som för de verkliga slutanvändarna - de som massakreras av svensktillverkade vapen eller förtrycks av den regim som vi har valt att beväpna.
Vid en genomgång av regeringens skrivelse över vapenexporten blir flera problem tydliga. USA utgör den näst största mottagaren, trots att landet har befunnit sig i en väpnad konflikt under den period som leveranserna har skett. Sverige har levererat krigsmateriel för över 1 miljard kronor till USA och Storbritannien trots kriget i Irak.
Enligt riksdagsbeslut, som jag sade nyss, får krigsmateriel inte levereras till stater som befinner sig i väpnad konflikt. Det här har alltså skett trots att stater har startat ett angreppskrig i strid med internationell lag. Det får mycket negativa konsekvenser.
Antingen innebär det här att man helt struntar i riksdagens riktlinjer och hädanefter kommer att sälja även till stater som för krig. Eller också innebär det att man inte mäter alla stater med samma måttstock, det vill säga att riksdagens riktlinjer gäller bara vissa länder men inte andra. Några av dem som fick nej var Bulgarien och Kaliningrad. Men till Irakkriget, som egentligen fortgår, sitter nu svenska tjänstemän och beviljar ett sökarinstrument som kan användas, och det säljs via Italien.
Det här är inte acceptabelt. Intentionen i riksdagens beslut är att krigsmateriel inte ska säljas till stater som befinner sig i krig.
Ett annat problem, fru talman, är svensk krigsmaterielexport till stater med stor fattigdom, som Indien och Pakistan, där man egentligen bör satsa mer på fattigdomsbekämpning. Sådan export motverkar de svenska utrikespolitiska målsättningarna om fattigdomsbekämpning och FN:s millenniemål om en halverad fattigdom till 2015.
Det tredje problemet som vi ser är att det sker en svensk vapenexport till förtryckarregimer som kränker de mänskliga rättigheterna, trots att det i riksdagens riktlinjer för denna vapenexport står så här: Situationen i mottagarlandet vad gäller mänskliga rättigheter ska alltid vägas in, även i de fall då det är frågan om utförsel av materiel som i sig inte kan användas för att kränka mänskliga rättigheter. Ändå beviljades vapenexport till Pakistan, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Oman, Malaysia, Indonesien och så vidare - länder som vi vet inte är så noga med mänskliga rättigheter.
Det kan konstateras att vapenexporten under det föregående året i flera fall stått i direkt motsatsförhållande till Sveriges utrikespolitiska målsättningar och till fattigdomsbekämpning, demokratibyggande, fredlig konfliktlösning och värnandet om den internationella folkrätten. Det är allvarligt och upprörande. Det minskar vår utrikespolitiska trovärdighet.
Mätt i värde är Sverige den elfte största vapenexporterande nationen i världen - lilla Sverige. Mätt per capita, alltså per invånare, är vi näst störst.
Sedan vill jag nämna någonting om arbetslöshet. Det här är negativa konsekvenser av svensk vapenexport för världssamfundet, men också för svensk inrikespolitik kan det bli negativa sysselsättningspolitiska konsekvenser av vår vapenexport. Den militära produktionen är både kapitalintensiv och högteknologisk, och det innebär att det är förhållandevis få arbetstillfällen men till höga kostnader. Om samma summa skattepengar hade satsats till exempel i statligt subventionerade militära produkter inom vilken annan sektor som helst, privat eller offentlig, skulle många fler arbetstillfällen kunnat skapas. På så vis bidrar den militära sektorn till arbetslösheten. Det gäller också vapenexporten.
Det finns en studie som man har tagit fram på försvarsdepartementet i Storbritannien som heter The Economic Costs and Benefits of the UK Defence Exports, alltså för Englands räkning. De utredde konsekvenserna för samhällsekonomin då man halverade vapenexporten i England. Det visade att när exportinkomsten på 84 miljarder per år halverades hade den samhällsekonomiska förlusten i stort sett försvunnit efter fem år. Det berodde på att det frigjorda kapitalet investerades i andra samhällssektorer och genererade en ekonomisk tillväxt.
Nu har vi sett att nedläggningen av Electrolux har blivit verklighet, och det är till följd av en motköpsaffär. Men det här är inte någonting som är öppet. Så sent som i går i en interpellationsdebatt förnekar minister Hans Karlsson att det finns ett samband. Han säger lite belysande, enligt protokollet från i går: "Nej, regeringen har inget som helst ansvar." Jag tycker att det är ett roligt citat, om man menar att det här inte hör ihop. Men det gör det naturligtvis. Problemet är bara att det inte redovisas öppet.
Vi vill se att regeringen talar om öppet hur motköpsaffärerna går till, inte att man säger att det är marknadens affärer, när man samtidigt har exportsubventioner där svenska staten interfererar på det betydligaste med marknadsmekanismerna.
Vidare, fru talman, är ett av problemen när den svenska regeringen ger sig in i militära utvecklingsprojekt. Det förutsätter nästan utan undantag vapenexport i ett senare skede för att det ska gå ihop ekonomiskt. Det görs alltså inte någon konsekvensanalys av hur mycket vapenexport ett projekt förutsätter i sin början eller en analys av vilka möjliga eller troliga köpare som finns. Det här menar vi är en av förklaringarna till att regeringen och den politiska majoriteten ser mellan fingrarna och tillåter sådan här oanständig export till förtryckarregimer och till stater i krig.
Vi har också tagit upp att det saknas tydliga människorättskriterier för hur de systematiska kränkningarna ska bedömas i förhållande till krigsindustrins vinstintresse. Ibland kan det räcka med en mindre förbättring, som man säger har ägt rum i en förtryckarstat, för att det ska kunna användas som ett argument för att vapenexporten ska få fortgå fast landet betraktas som en värstingstat hos organisationer för mänskliga rättigheter.
Därför menar vi att det saknas tydliga kriterier för hur förklaringen om svensk krigsmateriel ska definieras i relation till mänskliga rättigheter.
Fru talman! Jag nöjer mig så långt - jag ser att jag har dragit över min tid.
Jag vill avslutningsvis yrka bifall till reservation 3 och reservation 5. Vi måste vara klara över att vår globalpolitik är viktigare än vapenexport, och vi måste sluta subventionera exporten av vapen.