Fru talman! Jag är väldigt glad över att den här
debatten kommit till stånd, och jag känner att jag vill
delta i den. Jag hade förmånen att i Genève träffa de
svenska diplomater som arbetade med den här reso-
lutionen om Iran. Jag förstår att det var en ganska tuff
uppgift, och de gjorde ett bra jobb. Även om resolu-
tionen kanske inte säger så mycket vid en genomläs-
ning vet jag att det ligger mycket bakom den.
Anna Lindh säger att vi vill stödja de krafter i Iran
som verkar för en demokratisk utveckling. Jag vill
fråga hur vi kan göra detta. Det är oerhört svårt, och
det är detta som man vill omöjliggöra. Demokratiska
krafter har ju egentligen inte några möjligheter att
arbeta i Iran.
Jag har ett par ytterligare frågor. Vi talar fullstän-
digt olika språk, något som Anna Lindh säkert myck-
et väl vet om. Vi träffade båda Irans utrikesminister
när han var här. Han besökte oss i utrikesutskottet,
och vi fick då från honom höra att det inte är sant att
det stängs så många tidningar. Visserligen stängs det
många tidningar, men det öppnas desto fler, sade han.
Vi förstår vad det är för typ av tidningar som då star-
tas, men man vill få det att framstå som att yttrande-
friheten inte alls är kränkt.
Jag vill också ta upp frågan om stening av kvin-
nor. Att bli stenad är ju ett av de mest fruktansvärda
straff som finns, och det praktiseras i Iran. Utrikesmi-
nistern kände förstås inte till det. Han hade inte hört
detta. Ändå kommer det en mängd rapporter om att
detta straff praktiseras mycket flitigt i Iran.
De kvinnor i Göteborg som Siw Wittgren-Ahl ta-
lar om försöker nu genomföra en kampanj mot detta
straff. Jag tycker att det är väldigt viktigt att man för
en sådan kampanj och att vi i Sverige tydligt talar om
att vi absolut inte accepterar detta straff. Det är något
som måste fördömas, och Iran måste helt enkelt sluta
med att praktisera det.
Jag ställde också en annan fråga till utrikesminis-
tern, nämligen om en flicka är giftasvuxen vid nio års
ålder. För oss är detta fullständigt horribelt. Jag frå-
gade honom hur man kan ha en sådan regel, och han
sade då att man nu ändrar lagstiftningen lite grann.
För det första ska flickorna genomgå läkarundersök-
ning, vilket är ännu mer förfärligt. För det andra änd-
rar man lagstiftningen. Om föräldrarna, t.ex. pappan,
inte vill att den unga flickan ska gifta sig kan hon gå
till domstol för att få gifta sig. Det är lika horribelt.
Man vänder på verkligheten. Han sade också att ing-
en naturligtvis ska behöva gifta sig mot sin vilja. Men
vi vet att det är precis vad som sker. Vad kan en nio-
åring göra?
Pojkar är inte giftasvuxna förrän de är 13 år. Det
är alltså skillnad. Det är också något som vi borde
agera mot. Det är viktigt att ta tag i konkreta frågor,
där det är uppenbart att det som sker är emot alla
mänskliga rättigheter vi kan tänka oss.
Vad kan vi i Sverige göra? Vad kan utrikesminis-
tern göra som ordförande i EU? Det är inte lång tid
kvar. Vad kan vi göra i vårt agerande i EU och som
nation, för att uppmärksamma kvinnors situation och
situationen för unga kvinnor och barn? Det är viktigt.
Dessutom vill jag fråga hur vi ska kunna stödja de-
mokratiska krafter i Iran.