Fru talman! Det är inte så mycket vi är oense om i just det här betänkandet, precis som Hans Linde tog upp. Det handlar om hur vi ser på mänskliga rättigheter i utrikespolitiken, inte här på hemmaplan. Jag har en hel del synpunkter på hur vi ibland behandlar våra egna invånare, inte minst de papperslösa och deras barn, men hur andra länder ska behandla sina invånare är vi någorlunda överens om.
Jag konstaterar att utskottet än en gång understryker att de mänskliga rättigheterna är odelbara och ömsesidigt samverkande och att stater inte kan sålla mellan sina folkrättsliga åtaganden. Det gäller de mänskliga, medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna. Miljöpartiet och utskottet är alltså överens om det. Nu gäller det att gemensamt övertyga vår regering om detsamma. Regeringen tänker av någon underlig orsak inte ratificera tilläggsprotokollet som ger individer rätt att överklaga när stater brister i uppfyllandet av sina skyldigheter. Vad är den svenska regeringen rädd för? undrar jag. Att någon ska klaga på att skolmaten inte räcker, eller? Vad är man rädd för?
Fru talman! Under rubriken Kvinnors rättigheter kan vi, precis som vi redan tidigare hört här, läsa att millenniemål fem om att minska mödradödligheten med tre fjärdedelar fram till 2015 är det millenniemål som visar störst eftersläpning. Under 2005 dog mer än en halv miljon av orsaker relaterade till barnafödande. Är det någon som blir förvånad? I vissa länder är det miljömålet som ligger sist. Det förvånar inte heller. Det visar hur lågt rankade vissa frågor och vissa människor är i många länder. Miljö och kvinnor ligger sällan högst i rankningen.
Ett positivt exempel som visar att man med enkla medel kan nå minskad dödlighet är de mobila hälsocentraler som kör runt på bergsvägarna i en provins i Indien och är finansierade med svenska biståndsmedel och som jag och några fler i utrikesutskottet besökte i januari. Med tillgång till mobil mödravård och barnavård har många mammors och barns liv kunnat räddas. Frågan är om detta kan fortsätta när Indien inte längre är berättigat till bistånd från Sverige. Det bästa vore naturligtvis om indiska myndigheter själva tog sitt ansvar. Men kommer de att göra det? Det handlar om fattiga kvinnor från olika minoritetsgrupper på landsbygden i otillgängliga byar. Bortprioriterat!
Regeringen prioriterar däremot frågan om kvinnors rättigheter, men kan göra mer. Jag yrkar därför också bifall till reservation 2.
Fru talman! Barnkonventionen gäller inte i Sverige, eftersom vi inte har införlivat den i svensk lag. Det är den krassa verkligheten, som många blir förvånade över, särskilt eftersom barnkonventionen förmodligen är den konvention som har allra störst förankring hos invånarna i landet, som inte brukar förstå att den inte gäller när man berättar det för dem. Jag uppskattar därför att utskottet uttalar att det anser att Sverige fortsatt ska verka för genomförande av barnkonventionen, såväl i vårt eget land som på det internationella planet.
Asylärendena har en tydlig koppling till vår syn på mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik. Det är inte utan att det känns som dubbelmoral när vi kämpar för barns rättigheter så länge de inte kommer innanför våra egna gränser. Om vi börjar här hemma kan vi kanske enas om att den bör gälla i Migrationsverkets bedömningar av barn och deras asylskäl. I nuvarande tolkning anses Sveriges behov av en reglerad invandring stå över barnkonventionen. Då får vi sådana fall som Lollo, som upprört oss och hela befolkningen. Det bästa sättet att kunna genomföra barnkonventionen är att vi införlivar den i svensk lag.
Fru talman! Frågan om minoriteternas rättsliga ställning och vägen till ömsesidig respekt mellan olika folk har intresserat mig under många år, inte minst efter mina år i Spanien, då Franco just dött och demokratin infördes. Först då blev det möjligt att använda sitt eget namn i folkbokföringen och i passet i stället för ett förspanskat namn. Det blev möjligt att läsa på det egna språket, att undervisa på det egna språket och att ha jobb i en offentlig förvaltning, särskilt förstås på en högre position. Annars var man tvungen att vara spanjor boende i någon annan del av landet.
Baskiska, katalanska och galiciska var tidigare förbjudna språk, även om alla i de här regionerna talade dem, åtminstone hemma. Folk på landsbygden kunde oftast inte ens spanska. Mina vänner hade lärt sig läsa på spanska samtidigt som lärarna fick tolka så att de skulle förstå. Enkla ord som bord och stol var omöjliga att förstå. Att "mesa" egentligen är "taula" och "silla" egentligen är "cadira" - hur lätt var det för barnen att förstå det?
På de 30 år som har gått sedan dess har oerhört mycket förändrats, och katalaner, basker och galicier har återerövrat den förbjudna kulturella identiteten. De har skapat egna institutioner och undervisar på det egna språket som modersmål med spanska som andraspråk. De har inte självständighet, men en långtgående autonomi. Det har varit oerhört lärorikt att ta del av övergången från diktatur till demokrati och att ha sett och upplevt kampen för att nå dit man gjort. Det gick inte över en natt, naturligtvis. Det har tagit 30 år.
I Sverige har jag haft mycket kontakt med kurderna, ett annat folk som är splittrat på flera stater. Även om de är
ett
folk har historien och avsaknaden av ett eget gemensamt land skapat olika förväntningar inför framtiden. Jag brukar framhålla spanska Katalonien som ett exempel på hur det med demokratiska och fredliga medel går att nå ett ganska stort självbestämmande. Det går naturligtvis inte att jämföra en del av Katalonien med en del av Kurdistan rakt av. Spanien var en ensam diktatur i sydvästra Europa vars största naturresurs var solen. Kurderna har ett mycket besvärligare läge och sitter dessutom på stora naturresurser som andra länder är intresserade av.
Om önskan är att få en minoritet i ett land att frivilligt välja att stanna kvar i det landet i stället för att kämpa för självständighet tror jag att det är grundläggande att man måste garantera rätten till mänskliga rättigheter, rätten till språket och en kulturell identitet och naturligtvis rätten till stort självbestämmande och demokrati. Vill Turkiet, Syrien, Iran och Irak behålla sina gränser intakta utan större problem är respekten för mänskliga rättigheter avgörande.
I den motion som besvaras i betänkandet föreslås en samordnad politik för att värna det kurdiska folkets rättigheter. Det är en mycket viktig fråga för oss här i Sverige, som hyser en stor mängd av den kurdiska befolkningen. När det gäller Turkiet har vi genom EU-medlemskapet kanske allra mest möjlighet att påverka, vilket också utskottet tar upp i betänkandet.
Sverige är det EU-land som tydligast tagit ställning för ett turkiskt medlemskap. Utan respekt för minoriteternas rättigheter finns inget stöd för medlemskap. Det är rakt på sak och utan tyst diplomati.
I Irak är utvecklingen positiv, och kurderna har ett långtgående självstyre. I Iran och Syrien är det däremot mycket svårare. Därför måste Sveriges Kurdistanpolitik beakta de olika situationer i vilka kurderna lever i de olika kurdiska regionerna.
Det finns inte en Kurdistanpolitik utan minst fyra. Grundläggande för svensk Kurdistanpolitik i dag måste vara att utöva påtryckningar på de stater kurderna i dag lever i att garantera mänskliga rättigheter, rätten till språket och en kulturell identitet, och rätten till ett stort självbestämmande och demokrati.