Herr talman! Tack, Johan Hultberg, för ditt anförande! Framför allt tack för din inledning, där du berättade om det gemensamma seminariet som vi hade förra veckan! Jag delar din beskrivning av det tydliga budskap som ungdomarna gav oss. Det handlade om rätten att bli lyssnad på och om att få berätta sin berättelse. Detta är en av de drivkrafter som jag också har i mitt arbete.
Men det som gjorde att jag valde att begära replik handlar mer om ledamotens prat om en ny socialtjänstlag. Vi vet att det finns förslag om att det ska vara evidensbaserade metoder som ska användas, och det är något som jag brukar återkomma till. Kompetens och stöd utifrån det individuella behovet är jätteviktiga saker. Och det handlar om tidiga insatser för att motverka att barn och unga far illa och på sikt eventuellt, i undantagsfall, omhändertas.
Men det finns något som jag inte riktigt får ihop. Om nu regeringen har fokus på tidiga insatser, som jag ofta hör, undrar jag en sak. I Tidöavtalet finns det en skrivning om att LVU, lagen om vård av unga, ska användas oftare. Åklagare ska kunna fatta beslut om omhändertagande. Var i detta finns det som ledamoten var inne på? Det handlar om kompetens och om att vi ska ha bra metoder. Har åklagare den kunskapen och den kompetensen? Vilka utredningsmetoder har de när de ska fatta ett beslut om omhändertagande av en ung person? Och har de sedan tillgång till familjehem, HVB-hem eller Sis-institutioner som dessa barn och ungdomar behöver i nästa steg?
Det är sådana saker som gör att jag blir orolig, även om regeringen har höga ambitioner. Kommer detta verkligen att landa där vi vill när det gäller barns och ungas rättigheter?