Fru talman! Tack, ledamoten Jacob Risberg, för frågorna!
Tolkningen man kan göra av ”from the river to the sea”, oavsett vilken av sidorna som säger detta, är att den ena sidan ska ha all mark och den andra sidan ingen mark. Det är lika fel om det kommer från den ena parten som om det kommer från den andra, för det undergräver möjligheten att bygga en fungerande tvåstatslösning. Om den ena sidan ska ha all mark får ju den andra sidan ingen mark; det är ganska logiskt. Därför är det fel att agera på det sättet och att uttala sig på det sättet.
Vi är tydliga i vår kritik mot den israeliska regeringen och med vilka krav vi har på dem. Våra krav på dem är att de ska se till att det humanitära tillträdet fungerar i Gaza, att man inte eskalerar situationen på Västbanken och att man tar tag i bosättarvåldet och över huvud taget i bosättningspolitiken, som i grunden är felaktig och sedan decennier undergräver Israels anseende i världen. Där är vi jättetydliga; det är inget konstigt med det.
Sedan finns det en skillnad. Det finns två typer av ledarskap på den palestinska sidan. Det ena är det vi har i Gaza. Ingen kan försvara Hamas eller de andra terrorrörelserna som förtrycker folket där. När det gäller det palestinska ledarskapet på Västbanken är presidenten en gång demokratiskt vald. Det börjar bli många år sedan – han har väl världens längsta mandatperiod, får man konstatera. Detta är ett problem, och det behöver adresseras och hanteras så att vi får en demokratisk utveckling där.
Israel är en fungerande demokrati och rättsstat. Den nuvarande regeringen kan mycket väl bli bortröstad när som helst, vid nästa val till exempel. Det är inte riktigt detsamma – vi jämför äpplen och päron lite när vi talar om hur de här situationerna ser ut.
Båda sidorna har ett ansvar för att vi kommer framåt och för att kanske stödja varandra i framtida försök att skapa demokrati.