Fru talman! Den 19 januari, precis innan president Trump installerades, fick vi en vapenvila. Vapenvila är intressant också med tanke på den diskussion vi för när det gäller Ukraina. Den vapenvila man hade kommit överens om hade tre faser.
Under sex veckor skulle 33 av 100 i gisslan, särskilt kvinnor, barn och äldre män, släppas. Israel skulle släppa cirka 2 000 personer som de hade fängslat. Det var den första fasen. Den andra fasen skulle börja diskuteras och förhandlas den 16:e dagen. Tanken var att resten av gisslan skulle släppas och att israeliska styrkor skulle dra sig tillbaka helt från Gazaremsan. I den tredje fasen skulle döda i gisslan återföras och återuppbyggandet påbörjas.
Det vi har sett är uppgifter från den 3 mars om att Israel planerade att strypa elen till Gaza och hotade att stoppa all nödhjälp. Man skulle tvångsförflytta palestinier från norra Gaza och inleda en markoperation om inte Hamas godtog att den första fasen förlängdes. Det är en ingång till det vi nu ser hända.
Det är klart att det är djupt allvarligt att vi inte står upp och hävdar att alla parter måste hålla sig till vapenvilan och den överenskommelse som träffats. Israel skulle också ha haft tryck på sig från USA, från oss och från andra om att fullfölja och gå in i den andra fasen, men det hände inte. Varför?