Herr talman! Vi fick ganska nyligen ett
betänkande som bl.a. behandlar frågan om skydd för
vittnen och målsägande. I det betänkandet framförs ett
antal förslag till hur vi skall kunna komma vidare
både för att öka benägenheten att vittna och för att
undanröja vissa faktorer som bidrar till en rädsla hos
målsägande och vittnen. Jag tror att många av de
förslagen kan innebära en klar förbättring när de
genomförs. Inte minst tror jag att det är betydelsefullt
hur rättsväsendets olika institutioner agerar i
förhållande till vittnen.
Vi har i dag ett system som är så koncentrerat på
rättssäkerhet, utredning och bevisföring att man nog
glömmer bort att man har att hantera människor som
faktiskt inte frivilligt infinner sig men som uppfyller
en samhällsskyldighet, som dessutom är oerhört
väsentlig.
Men vi måste nog gå vidare med det som finns
föreslaget i det betänkandet. Denna fråga har många
dimensioner. Det handlar dels om att vanliga
människor kan känna obehag i ganska enkla
sammanhang, dels om situationer där vittnen faktiskt
är utsatta för mycket allvarligt hot och riskerar
repressalier av olika slag. Inte minst i samband med
organiserad brottslighet och vissa typer av gäng
förekommer denna typ av farliga situationer.
Vi arbetar med att utifrån den kunskap och
erfarenhet som polis och åklagare kan samla ihop se
vilka förändringar i regelverket och andra typer av
åtgärder som vi kan vidta. Även på det europeiska
planet pågår ett arbete med att hitta former för att öka
skyddet för dem som skall medverka i rättegångar.
Detta är inte ett svenskt problem. Det är ett mindre
problem i Sverige än i flertalet andra europeiska
länder. Förhoppningsvis kan vi få bra idéer och
underlag även från det europeiska forumet.