Herr talman! Ulrik Lindgren har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att kompensera de blödarsjuka som smittats av hiv och hepatit C, för att stärka det juridiska skyddet för människor med långtidsverkande sjukdomar och för att läkemedelsförsäkringens preskriptionstid ska förlängas och undanta infektionssjukdomar från den oskäliga så kallade skälighetsprincipen.
Jag vill inledningsvis verkligen beklaga den tragedi som har drabbat blödarsjuka och deras anhöriga till följd av den smitta som de direkt eller indirekt fått av smittat blod eller blodbaserade preparat.
Patienter som skadas av läkemedel har möjlighet att vända sig till domstol och yrka ersättning enligt skadeståndslagen eller produktansvarslagen. De kan dessutom begära ersättning från läkemedelsförsäkringen. Den som vill begära ersättning ur försäkringen ska göra en skriftlig anmälan i saken inom tre år från det att han fick kännedom om skadan och i vart fall senast 15 år efter det att han upphörde att använda det läkemedel som ensamt eller i förening med annat läkemedel har orsakat skadan. Läkemedelsförsäkringen är en frivillig, kollektiv försäkring och är i motsats till patientförsäkringen inte reglerad i lag. Jag har därför ingen möjlighet att påverka läkemedelsförsäkringens innehåll.
Om en patient drabbas av en skada när denne vårdas inom den offentliga hälso- och sjukvården kan i vissa fall ekonomisk ersättning utgå enligt patientskadelagen. Bland annat kan en patient under vissa förutsättningar få ersättning för så kallade infektionsskador, det vill säga skador som orsakats av att ett smittämne överförts till en patient i samband med undersökning, vård, behandling eller liknande åtgärd som lett till infektion. Den som vill begära ersättning enligt patientskadelagen måste göra det senast inom tre år efter det att denne fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande och i vart fall inom tio år från den tidpunkt skadan orsakades.
En utredning - Patientskadeutredningen - har haft regeringens uppdrag att se över patientskadelagen och läkemedelsförsäkringen. Utredningen tog i sitt betänkande,
Patientskadelagen och läkemedelsförsäkringen - en översyn
(SOU 2004:12), upp frågan i vilken mån det är möjligt och i så fall lämpligt att lagreglera läkemedelsförsäkringen. Utredningen ansåg dock inte att det fanns skäl att överväga en sådan lösning utan valde i stället att rekommendera att åtagandet för läkemedelsskador ska förändras i vissa hänseenden. Utredningens betänkande bereds för närvarande inom Regeringskansliet.
Ersättning till blödarsjuka som i hälso- och sjukvården fått hivsmittat blod eller blodprodukter har utgått från både patient- och läkemedelsförsäkringarna genom ersättning med för svenska förhållanden mycket stora belopp. Dessutom har regeringen betalat ut ersättning
ex gratia
både till de hivsmittade och till deras anhöriga som smittats av hiv. De som smittats av hepatit C via blodbaserade läkemedel fick 2001 en engångsersättning om 250 000 kr per person beviljad från läkemedelsförsäkringen. Ett hundratal personer i denna grupp hade tidigare också fått individuell ersättning från försäkringen enligt det vanliga förfarandet.
Patienter som smittats med hepatit C via blodtransfusion har också haft möjlighet att få ersättning från patientförsäkringen i de fall då sjukdomen upptäckts inom preskriptionstiden, det vill säga inom tio år från smittotillfället. Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag beslutade därtill i maj 2002 att lösa preskriptionsfrågan för dem som smittats vid en svensk sjukvårdsinrättning före 1992 och inte haft möjlighet att söka ersättning inom preskriptionstiden. Beslutet innebar ett frivilligt åtagande vid sidan av försäkringen. Ersättningen varierade mellan individer och var bland annat baserad på en schabloniserad ersättning kopplad till sjukdomens utvecklingsstadier.
Med hänsyn till att ersättning utgått till blödarsjuka som smittats av blod och blodprodukter i hälso- och sjukvården både från patientförsäkringen och läkemedelsförsäkringen och i form av ersättning
ex gratia
, har jag inte för avsikt att föreslå regeringen att ytterligare kompensation ska utgå till de smittade.
När det gäller frågan om rättshjälp till människor som drabbats av läkemedelsskada kan jag slutligen konstatera att rättshjälpslagens reglering innebär att en rättssökande i vissa fall har möjlighet att få rättshjälp i ett mål eller ärende vid domstol om till exempel personskada. Vid ärenden som handläggs av Patientskadenämnden anses det dock som regel inte finnas behov av juridiskt biträde. Detsamma gäller ärenden angående läkemedelsförsäkringen.