Herr talman! Jag tackar finansministern för svaret.
Jag är glad över möjligheten till denna debatt. Jag vet inte hur många gånger finansministern har stått här i kammaren och debatterat just fjällräddarnas ekonomiska villkor – kanske inte så många. Däremot vet jag att detta är en fråga som har engagerat och engagerar inte minst ledamöter i den här kammaren sedan ganska många år tillbaka. Det är bara att gå tillbaka och läsa i exempelvis motionsfloran.
Sedan tenderar det väl också att vara just ledamöter som för stunden tillhör oppositionssidan som lyfter och försöker få förändring i den här frågan, medan man från regeringssidan kanske inte alltid är fullt lika benägen att se förändringsmöjligheterna. Jag ska inte spekulera närmare i vad det kan tänkas bero på.
Jag noterar dock att finansministern i sitt svar inte slänger igen dörren utan möjligen stänger den lite försiktigt. Det gör att det ändå känns motiverat att ägna några minuter, herr talman, åt att försöka beskriva varför det är rimligt att se över villkoren för landets fjällräddare.
Vi är nu på väg ut ur högsäsongen för fjällturismen. Vi får väl se om vi har någon snö kvar till påsk. Under de senaste månaderna har hundratusentals svenskar och utländska besökare kommit till vår fjällvärld. Snart väntar en lite lugnare period innan barmarkssäsongen drar igång med vandring, cykling, jakt och andra aktiviteter.
Oavsett var på året vi befinner oss är dock fjällräddarna en konstant i vår fjällvärld. De finns där året runt, dygnet runt, redo att hjälpa till. De är en resurs, precis som finansministern sa, som verkar på Polismyndighetens uppdrag. Det är viktigt att komma ihåg att man verkar just i ett statligt sammanhang. Staten är högst delaktig i fjällräddningen.
Den miljö som fjällräddarna verkar i ställer stora krav på adekvat utrustning, och det är alltså utrustning som specificeras av polisen. Utrustningen bekostas till övervägande del av fjällräddarna själva. Det handlar om stora utgifter, framför allt inköp av skoter, släpvagn och annan sådan utrustning. Då kommer vi till kärnan i interpellationen, nämligen huruvida det är rätt och rimligt att enskilda fjällräddare ska behöva bära dessa väldigt stora kostnader helt själva eller om staten på något sätt kan bidra.
Först kanske man måste ställa sig frågan: Är det här viktigt? Ja, jag tror att vi alla är överens om att det verkligen är en viktig verksamhet fjällräddarna bedriver. Den andra frågan är: Vad är alternativet till den modell vi har i dag med frivilliga som ställer upp när larm inkommer? Det skulle ju vara en för staten väsentligt dyrare lösning.
Finansministern svarar att det är viktigt att skattelagstiftningen hålls så generell som möjligt och att vi ska undvika alltför många undantag. Det är naturligtvis lätt att hålla med om det. Ska vi börja göra undantag för varje grupp med behjärtansvärda skäl, vad blir då kvar? Så kan man resonera.
Men man kan också resonera som så att vi har ett antal grupper i samhället – deltidsbrandmän, frivilliga resursgrupper, eftersöksjägare och fjällräddare, för att nämna några exempel – som ställer upp i vått och torrt för att vi andra ska känna oss trygga. De gör det inte för att tjäna en massa pengar utan för att göra goda gärningar. Därför tycker jag ändå att finansministern bör överväga att i en samlad skatteöversyn beakta just dessa frivilliggrupper. Då är fjällräddarna den grupp som sticker ut genom att man har så pass dyr utrusning.