Herr talman! Det är naturligtvis en ära för mig att få göra detta tillfälliga snedsprång in bland skatteutskottets värderade ledamöter i en fråga som tangerar ämnen som vi vanligtvis hanterar i miljö- och jordbruksutskottet. Avfallshantering, avgiftning av kretsloppet och materialåtervinning är viktiga framtidsfrågor för oss som vill arbeta för en bättre livsmiljö för våra barn och barnbarn. En hållbar utveckling handlar ju om ett förvaltarskap där vårt sätt att leva inte får begränsa framtida generationers möjligheter att leva ett gott liv, deras möjligheter att andas frisk luft, dricka rent vatten och äta säker mat.
Vid första anblicken kan regeringens proposition och utskottets betänkande ge intrycket av att innehålla förslag som stimulerar en utveckling i riktning mot ett mer hållbart samhälle. Det handlar ju som vi hört om att införa en skatt på förbränning av visst hushållsavfall i syfte att minska utsläppen och öka materialåtervinningen. Vid närmare studium ser man dock att det är ett illa underbyggt förslag som kanske bäst beskrivs med orden från regeringens eget Verket för näringslivsutveckling: "Det lider av en obalans mellan vad som är miljömässigt motiverat, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt." Som vi redan har hört här är det endast en mycket liten del av avfallet som, enligt vad man beräknade i samband med det tidigare, mer omfattande förslaget, skulle styras bort från förbränning.
Denna bild förstärks när man följer regeringens förslag på dess pinofärd fram till den slutstation som utskottets betänkande utgör. Piskrappen från remissinstanser och olika granskare har träffat mer eller mindre vitala delar av förslagen, och efter viss egen späkning från regeringens sida har ett slags minimalistisk variant lagts fram.
Vacklande och vagt sägs i betänkandet: "Även om konsekvensanalysen är något osäker . bör förbränningsskatten införas på ett begränsat område för att vinna erfarenheter." Vidare heter det: "Styreffekten och behovet av kompletterande styrmedel skall utvärderas efter införandet." Utskottet skriver också: "Även om effekten av förbränningsskatt på hushållsavfall inte på förhand till fullo kan överblickas bör man kunna förvänta positiva effekter. Förslaget bör därför prövas."
Detta, herr talman, är inget annat än ett dåligt underbyggt experiment som hushållen får betala dyrt för i enlighet med de höjningar av soptaxan som nu annonseras runtom i landet till följd av förslaget.
Kristdemokraterna vill förstärka arbetet för att öka materialåtervinningen genom en väl genomarbetad integrerad produktpolitik som minimerar avfallet. Här har vår Europaparlamentariker Anders Wijkman gått i spetsen genom sin rapport till Europaparlamentet. Vi vill ha ett utvecklat producentansvar till fler områden och där materialflöden och inte bara förpackningsformen är avgörande för återvinningsnivån, och vi vill undanröja de hinder som finns och de avarter av kommunala monopolfasoner som hämmar materialåtervinningsföretagens möjligheter på marknaden som så tydligt har framgått av remissvaren och det arbete som har gjorts i samband med den proposition som för några veckor sedan drogs tillbaka. Där har materialåtervinningsföretagen pekat på de kontraproduktiva förslag som har kommit från regeringen.
Herr talman! Med det anförda som bakgrund vill jag yrka bifall till reservationen.