Herr talman! Den svarta oredovisade sektorn av den svenska ekonomin är återigen i fokus. Bedömningarna av hur stor sektorn är varierar, men de flesta bedömare indikerar en omfattning som är betydligt större än 100 miljarder kronor per år. Ekonomisk brottslighet syns inte så tydligt men verkar förödande på hela samhällskroppen. Utredningar om ekonomiska brott är komplicerade och svåra processer som kräver stor kompetens och kunskap hos ett antal rättsvårdande aktörer i samverkan. De kräver också stor kontinuitet i verksamheten. Skalbolagsaffärerna på 80-talet, där miljarder som fonderats i företags investeringsfonder och förnyelsefonder bara försvann, visade tydligt samhällets sårbarhet i relation till den grova ekonomiska brottsligheten.
Miljarderna försvann, herr talman. Vart tog de vägen? Ett antal hamnade i fickorna på grovt kriminella människor. Det handlade om medel som fonderats för företagens långsiktiga utveckling. Pengarna hanterades av Statens industriverk och förvaltades fysiskt av Sveriges riksbank.
Kriminella personer insåg snart hur lätt det var att bedra staten, företaget och ytterst faktiskt också oss alla genom att ägna sig åt skalbolagsaffärer. Företagets namn, organisationsnummer, årets vinst och fonderade medel köptes ut, ofta med bolagets egna medel, där gällande kurs låg betydligt under det nominella värdet av tillgångarna. Sedan började, herr talman, ansökningarna droppa in till Statens industriverk för att kunna ianspråkta dessa fonderade medel - den ena ansökan mer fantasifull än den andra. En underdimensionerad utredningsorganisation hade ofta inget annat praktiskt val än att kryssa i rutan för utbetalning av dessa medel.
De människor som professionellt ägnar sig åt ekonomisk brottslighet söker hela tiden vägar för nya bedrägerier - och kommer att fortsätta att göra det. Samhällets uppgift, vår uppgift, är att lägga ut så många spikmattor som möjligt längs de vägarna och binda samman dessa mattor till ett effektivt värn mot den ekonomiska brottsligheten.
Dessa erfarenheter från sent 80-tal och tidigt 90-tal, och senare insikt, ledde fram till att Ekobrottsmyndigheten bildades den 1 juli 1998. Åklagare och poliser samlokaliserades på försök i de tre storstadslänen. Till detta kommer senare inrättandet av särskilda skattebrottsenheter med Skatteverket som huvudman. Förundersökningsledningen vid dessa enheter sker via Ekobrottsmyndigheten. I övriga delar av landet bedrivs verksamheten traditionellt via polisdistriktens ekorotlar och särskilda ekoåklagare hos åklagardistrikten.
Herr talman! Framtiden för Ekobrottsmyndigheten har belysts i många olika utredningar sedan starten i juli 1998 - och även före, givetvis. Vissa utredningar pågår fortfarande och kommer förmodligen att resultera i ett antal förslag till förändringar. Att det nu är dags att ta ställning till organisationsformen som har bedrivits som ett försök under nära åtta år borde dock vara självklart.
Den del av ekobrottsbekämpningen som för närvarande växer är Skatteverkets skattebrottsenheter. Personalen utbildas vid Polishögskolan, och utredningar leds av Ekobrottsmyndighetens förundersökningsledare. Organisatoriskt är dock skattebrottsenheterna helt skilda från Ekobrottsmyndigheten och lokala åklagare och polisorganisationer. Detta förhållande, herr talman, underlättar inte flexibilitet och effektivitet i ekobrottsbekämpningen. Kriminalunderrättelseverksamheten och den avancerade spaningen är förbehållen polis och åklagare, trots att samtliga myndigheter som bekämpar ekobrottslighet ofta arbetar mot samma grovt kriminella personer.
Omfattande utredningar kräver resurser både personellt och kunskapsmässigt, och vi har hört på senare tid att Ekobrottsmyndigheten Göteborg, avdelningen för västra Sverige, har signalerat att man kan bli tvungen att göra personalindragningar till följd av tidigare omfattande ekobrottsutredningar.
Det är alltså hög tid, herr talman, att fundera över det snart åtta år gamla försöket med Ekobrottsmyndigheten kombinerad med Skatteverkets skattebrottsenheter och göra detta till en permanent organisation för hela landet. Det är viktigt med en helhetssyn utifrån ett operativt verksamhetsperspektiv. Då bör frågan om ytterligare samverkan, och kanske också samgående, för de rättsvårdande myndigheterna som bekämpar den ekonomiska brottsligheten i Sverige prövas noggrant.
Regeringens proposition rörande effektivare skattekontroll är ett steg i rätt riktning, herr talman, och ger framför allt skattebrottsenheterna rimliga verktyg för eftersökande och omhändertagande av räkenskapsmaterial och en lagstadgad rätt att medverka vid husrannsakningar.
Regeringens tankar går i samma banor som den motion som har lagts av Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna. Det är bra, men det är nu dags att gå från utredande och ord till praktisk handling, i varje fall när det gäller den organisatoriska uppbyggnaden av ekobrottsbekämpningen. Eftersom jag själv har lagt en enskild motion med just denna inriktning under fyra år hade jag hoppats på en större tydlighet i just detta förslag.
I propositionen finns också förslag om utökad skattekontroll inom vissa branscher. Det är ett bra förslag, som riktar sig i första hand mot de så kallade kontantbranscherna. Det är viktigt, herr talman, med särskild kontroll mot de branscher som traditionellt anses vara belastade med brottslighet och fusk. I det sammanhanget vill vi betona vikten av åtgärder inom byggbranschen. Alla åtgärder som rättsvårdande myndigheter vidtar för att bekämpa ekonomisk brottslighet, där viss bransch är i fokus, bör ske i samråd med berörd branschorganisation.
Herr talman! Jag är helt övertygad om att vi alla har en stark önskan att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Om vi ska lyckas med den uppgiften måste de rättsvårdande myndigheterna få verktyg som möjliggör effektiv spaning, utredning och processföring av denna typ av brottslighet, som ständigt är i förändring. Det är givetvis också viktigt att man har erforderliga resurser. Därför kan jag avslutningsvis, herr talman, säga att vi moderater i vår motion har föreslagit ett tillskott till just Ekobrottsmyndigheten med 50 miljoner kronor.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till reservation 2.