Fru talman! Tack för frågan, Mikael Dahlqvist! Det är såklart en balans. Det är uppenbart att regeringen initialt har varit väldigt senfärdig i dessa frågor. Detta är också något som tydligt framförs i både det första och det andra delbetänkandet från Coronakommissionen. Det är ett alltså faktum, och vi vet alla att det har varit så.
När det kommer till frågan om vaccinationsbevis finns det en konstitutionell del i det hela, och jag tror att man behöver vara noga med att skilja mellan saker. Jag säger inte att vaccinationsbevis är dåligt och heller inte att det inte borde införas, men vi hade en statsministeromröstning som låg precis runt hörnet. Det är vår uppfattning att det borde ha kunnat vänta tills vi hade en regering på plats som kunde ställas till svars för de saker som görs.
När det gäller förhållandet mellan stat och region är det klart att man har ett delat ansvar. Vi har alla, var och en, ett ansvar. Vi har ett ansvar att vaccinera oss och att hålla oss till de restriktioner som finns, och det är oerhört viktigt att vi alla tar det ansvaret. Som Dahlqvist vet, med tanke på de dragningar som vi har haft i utskottet, har det varit väldigt ryckigt. Det har svängt kraftigt när det gäller restriktioner och prioriterade grupper, och det är kanske inte helt enkelt för regionerna att förhålla sig till sådana snabba svängningar.
Min uppfattning är att det borde vara en mer transparent och flexibel riktning till regionerna så att de kan göra prioriteringar utifrån det underlag som finns och vilka som de facto vill vaccinera sig för tillfället. Då hade vi kunnat öka vaccinationstakten betydligt mer än vad som görs i dag.